Hjort: Varför får Magdalena Andersson inte jobbiga frågor?

När valrörelsen nu långsamt tornar upp sig vid horisonten gör den det i ett för Tidöpartierna besvärligt läge. Opinionsstödet är svagare än för fyra år sedan och allt fler bedömare tycks luta åt att nästa val riskerar att reduceras till en förtroendeomröstning om Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson. Det är en utveckling som förtjänar att tas på allvar.

Debattören Carl Eos har pekat på att vi kan stå inför det första svenska valet där konfliktlinjen inte i första hand går mellan höger och vänster, utan mellan borgerligheten och journalistkåren. Formuleringen är tillspetsad, men rymmer en iakttagelse som inte utan vidare kan avfärdas.

I stället för en debatt mellan partierna och blocken finns ytterligare en dimension som inkluderar medierna. Det är en strid om vad som är sant och falskt, om historieskrivning och en mängd andra frågor. Och konfliktlinjen blir mycket tydlig när det kommer till Magdalena Andersson.

Andersson har ett högt förtroende hos väljarna och framstår som den starka kandidaten i de flesta texter i medierna. En bild som är uppenbart felaktig. Den står i bjärt kontrast till hennes faktiska meriter. Hennes tid som finansminister och den ganska korta, dramatiska sejouren som statsminister präglades av politisk turbulens. Mest anmärkningsvärt var att hon tvingades avgå samma dag som hon tillträdde.

Men lika viktigt är hur hon misslyckades med att samla ett styre, hur hon var med och förlorade flera budgetomröstningar och hur hon uppenbart framstår som mer intresserad av titeln statsminister än av folkets väl. Det var inga bra år, men det skildras sällan så.

Förklaringen till hennes starka stöd ligger till stor del i att medierna snabbt släpper henne utan följdfrågor eller djupare kritik. Det är i dag ingen som ställer frågor om hur hon har mage att låtsas stötta pensionärer efter alla spelskandaler. I stället är alla snälla och artiga.

Senast i raden är hennes utspel om sträva pappersdukar i förlossningsvården. Det är kanske det tusende exemplet på saker som enligt henne har inträffat på grund av att Åkesson och Kristersson har sänkt skatten för sig själva. Den där skattesänkningen verkar vara som grisen Särimner: varje morgon återuppstår den och kan förklara något som Andersson är arg på. Att det inte finns en enda pigg journalist som summerar allt skattesänkningen påstås ha orsakat och sedan ställer frågor till henne är faktiskt förvånande.

”Jag tänker på första gången jag låg där med en nyfödd bebis på bröstet. Tänk om den där mjuka och goa klumpen skulle torkas av med hårt och strävt papper. I Sverige, ett av världens rikaste länder”, minns Andersson. Det är en bild som förmodligen alla föräldrar känner igen och som är stark. Få ögonblick är så starka som när ens barn föds. Det är mycket effektiv retorik.

Problemet är att det Andersson säger inte är sant. Det är kanske inte något att förvånas över. Att det inte slås upp i medierna förvånar förmodligen inte heller många. Men man borde förvånas över att det inte uppstår debatt kring en osann uppgift. Man borde förvånas över att ingen frågar hur det kan vara regeringens fel när det handlar om prioriteringar i en region. Man borde följa upp med frågor när det är uppenbart att något inte stämmer.

För ungefär ett år sedan var det en liknande sak. Då påstod Andersson att omkring 1 000 personer skulle få sparken i Region Skåne. Men något sådant skulle varken ske eller hade skett. Den gången fick det visst medialt utrymme.

Här finns en principiell fråga. Om påståenden som senare visar sig felaktiga sällan sammanställs och granskas systematiskt påverkas väljarnas möjlighet att göra informerade bedömningar. Förtroende byggs – och raseras – inte enbart av vad politiker gör, utan av hur deras agerande skildras och sätts i sammanhang. Politikens rykte och trovärdighet bedöms i första hand inte av vilka aktörerna är eller vad de har gjort, utan av hur medierna porträtterar dem. Frågan om hennes trovärdighet kan mycket väl bli en av de avgörande i nästa val.

Medier är självfallet fria att skriva vad de vill. Problemet är inte nödvändigtvis vad som skrivs, utan homogeniteten. Nästan alla svenska medier är mycket lika i hur de rapporterar, och det gör det svårare att få till stånd en bredare debatt.

Av många skäl vore det bättre med en större bredd i medielandskapet. Det skulle vara välkommet om någon försökte starta en tydligt miljöpartistisk tidning eller något liknande. Fler profilerade tidningar hade varit både roligt och nyttigt. Det skulle stärka möjligheten att utkräva ansvar och därmed också demokratin. I längden är det inte en enskild partiledares mediala medvind som är det största problemet, utan en offentlighet som blivit alltför ensartad för sitt eget bästa

Läs även: Landet lagom? Inte när det gäller klimatet

Följ mig gärna på X/twitter