Göran Greder ändrar Gustav Möllers klassiska citat att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket till att varje skattesänkning är en förlust från det gemensamma. I Greiders värld är dina pengar en förlust, tagen från vad politikerna kunde ha använt dem till.
För många många år sedan fanns en socialdemokrati som var väldigt annorlunda mot hur den är i dag, både i betydelsen bättre och sämre. En av de bra sidorna var att man såg med allvar på skattepengar och hur de skulle användas.
Gustav Möller var socialminister under nästan 20 år. Han är enormt viktig för Socialdemokraterna och beskrivs ofta som arkitekten bakom barnbidrag, folktandvård, allmän sjukvård och stora delar av tvångssteriliseringarna. Jag skrev för ett par år sedan en text om hans baksidor.
Men förmodligen är han mest känd för citatet:
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”
Det är ett av de bättre politiska citaten och det är extra roligt att trycka det i ansiktet på sossar. Partiet har gått från det perspektivet till att vara ett slags fortlöpande svenskt mästerskap i slöseri.
Vissa går däremot längre än att acceptera skatteslöseri. Avsevärt längre. Göran Greider gör sin egen variant på citatet på X när han vänder på det och menar att varje krona som går till en skattesänkning är en förlust för det allmänna.
Man kan tycka så, men det är inte rätt. Varken som fakta eller moraliskt. Pengar skapas av någon och tillhör den personen. Det offentliga norpar en rejäl bit av de pengarna och använder till offentliga utgifter. Moraliskt kan man se det som allt från legitimt till ett slags stöld. Eller kanske rån eftersom det blir fängelse om man inte vill ”dela med sig”. Legitimiteten handlar givetvis om att staten förväntas använda pengarna till det allmännas bästa, men om det inte sker är det slöseri med andras pengar.
För de flesta finns en skillnad i hur man ser på skatt beroende på vad skatten används till. Försvar, polis och brandkår brukar accepteras, liksom hjälp till utsatta. Däremot brukar kommuntjänstemäns festresor till Almedalen väcka mer upprörda känslor. Där är det mer av Möllers syn på att det är en form av stöld.
Greiders syn är den motsatta. Varje krona som du spenderar själv är en stöld, eller möjligt blott en förlust, från en politiker. Det är ett ganska hårt perspektiv. Din bostad, din bil, din mat, dina julklappar och annat du konsumerar är i Greiders värld en kostnad för det offentliga. Förmodligen tolerar han din konsumtion som ett slags russelpengar som behövs för att duktiga skattebetalare ska arbeta ihop lite till åt det gemensamma.
Greider har alltid haft en air av Matrix över sig. Människor finns inte för sin egen lycka eller sina egna önskningars skull. I stället finns de för att tjäna och skapa resurser åt ett anonymt kollektiv ”det gemensamma” som visa politiker förstår och administrerar. I filmen används människor för att producera energi, i Greiders tappning är det skattepengar. I bägge fallen är människor något som skördas.
Folk får ha en viss frihet och vissa nöjen för att slita på så att de kan jobba flitigt och betala sin skatt. Men friheten måste självklart kringskäras till exempel av sockerskatt så de inte tröstäter för mycket.
Sockerskatten och synen på folkets egendom är talande. De är delar av ett ideologiskt perspektiv där folket är ett slags får, kanske rent av yra höns, som måste styras rätt. Det gemensamma vet bättre än folket vad som är bra för dem så folket måste hållas kort.
Grundperspektivet är detsamma igen. Politikerna vet vad som är rätt, och folket måste slussas rätt. För att hålla systemet snyggt och konfliktfritt finns demokratin där för att bekräfta makten, inte för att ge folket makten att bekräfta riktningen. Marita Ulvskog delade perspektivet när hon beskrev att de borgerliga valsegern 1976 kändes som en statskupp.
Greider är i bortre kanten av Socialdemokraterna men både uppskattad och en röst många lyssnar på. Det är märkligt då han politiskt är väldigt kontroversiell. Hans kontroversiella uppfattningar gör det också märkligt att han närmast är ett stående inslag i TV. Vore det inte rimligare med någon som folk kan dela åsikter med? Eller åtminstone någon som tycker att folks löner är något positivt och inte en förlust för det gemensamma.
