Greta Thunberg är i ropet för sin resa till Gaza. Resan får stor uppmärksamhet men den mer intressanta resan är hennes inre resa. För några år sedan kunde hon inte gå i skolan för världen höll på att kollapsa. Nu pausas kampen mot undergången medan hon räddar världen från en judisk stat.
För strax över sex år sedan höll Greta Thunberg sitt klassiska ”How dare you”-tal. Hon riktade ett ursinnigt finger mot vuxenvärlden. Hon menade att världen var fel; hon borde inte behöva vara där, utan de vuxna borde ha löst miljöproblemen så att hon kunde få vara barn. Barn ska inte behöva bry sig om miljön, och därför menade Thunberg att världen hade stulit hennes barndom och hennes drömmar.
Tiden gick, några år passerade, och som alla människor växer man upp och förändras. Det är ofta en av farorna med ”underbarn” – de har den obehagliga benägenheten att växa upp och bli något annat.
Då fanns det enligt Thunberg inte tid, eller mening, med att gå i skolan. Människor lider och dör av miljökatastrofer, ekosystem kollapsar, världen står i brand – så varför skulle multiplikationstabellen eller Gustav Vasas kröning spela någon roll? Ingenting spelar ju roll när man ändå är död.
Med den insikten hade de flesta kanske blivit preppers, redo att möta katastrofen genom att lära sig odla, väva och samla vatten. Thunberg gick en annan väg: hon började i stället lära sig om Israels och judarnas påstådda ondska. I stället för postapokalyptisk bönodling blev det antisemitiska symboler. När det väckte kritik att hon poserade med en bläckfisk menade hon att det handlade om ett stöd-djur för hennes autism och att det inte var en symbol för judarnas makt.
Läs även: Malena Ernman måste lämna SKMA
Trots att världen enligt henne bara hade några år kvar att leva, bytte Thunberg spår. Det blev plötsligt viktigare att få bort Israel några år innan planeten brann upp än att rädda världen. Kanske finns det någon naturlag som tippar klimatet om Israel inte upphör att existera ”from the river to the sea”? Annars är det svårt att förstå prioriteringen. Kinesisk kolkraft hade kanske varit ett mer logiskt mål än Israel.
En elak person skulle kanske kalla det narcissism – att världen hela tiden ska anpassa sig efter hennes nycker. När klimatet är i hennes fokus ska världen lyssna, men när det känns tråkigt och Israelhatet ger den där kicken av rättfärdighet ska vi lyssna då också. En inte alltför djärv gissning är att Thunberg kommer att genomgå en tredje fas längre fram.
Men fansen består. Det är fascinerande. Skiftet från domedagsprofetior till politiskt kampanjande mot Israel applåderas med samma entusiasm.
Ett exempel är den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson. Hon tycker inte bara att Thunberg är förträfflig – hon menar i ett Facebookinlägg att Greta borde få Nobels fredspris.
Larsson är inte någon nybörjare i det här sammanhanget. Hon har själv poserat med en tavla där Israel är utplånat, och i en riksdagsmotion anklagade hon Israel för statsterrorism och ”rena avrättningar”.
Thunbergförslaget har fått över 2 600 likes och 140 kommentarer – nästan alla hyllande. Att Thunberg hamnat på pallplats i USA:s utnämning av årets antisemit och upprepade gånger kritiserats av Simon Wiesenthal-centret glöms bort i yran.
Man kan också fråga sig varför den aktuella båtresan görs. Med en båt full av aktivister får man varken med sig mat eller annan hjälp. Syftet kan knappast vara att uppmärksamma en redan extremt medial konflikt. Ville de belysa förbisedda kriser hade Jemen eller Kongo varit bättre alternativ.
Kanske handlar det bara om uppmärksamhet. En chans att åter ikläda sig rollen som världens räddare. Alltså inte att rädda världen från en undergång men från en judisk stat.
Troligen handlar resan inte ens om att nå Gaza, utan om att få den publicitet som följer av att stoppas.
Men Thunberg är en ledargestalt – för de okunniga, för de korkade, och för dem som vill känna sig goda. De som skanderar ”från floden till havet” utan att veta vilket hav och vilken flod. De som tidigare trodde att jorden skulle gå under och att ekosystemen skulle kollapsa.
Thunberg har en fascinerande förmåga att politiskt hamna fel och få med sig människor på destruktiva vägar. Men det finns också något fascinerande i det där att först vara så övertygad om världens undergång att skolan inte spelade roll, för att sen tröttna och hitta en ny kamp. Och det gick fort. Det var inte länge sedan klimatet var akut och inte kunde vänta. Plötsligt kan det tydligen vänta några år medan Israel är fienden. Men världen förväntas applådera.
Läs även: Vänsterpartiets fotointresse och flykt från ansvar
