Komikern Konstantin Kisin höll ett tal som på Youtube snabbt fick miljoner visningar. Hans poäng är att genom att försöka stoppa tillväxten i Asien och Latinamerika så kräver vi att de ska hålla sina barn i fattigdom. Något de inte accepterar. Greta Thunberg å andra sidan menar att skulden för problemen ligger i väst och drivs av girighet. Trots att utsläppen minskar här och ökar i Asien och Latinamerika.
På Word Economic Forum i Davos gick nyligen miljöaktivisten Greta Thunberg till storms mot dem som hon var där med, de som hon anser skapar en klimatkris. Hon menar att det är deras kortsiktiga girighet som orsakar problem och att det är de som är ansvariga. Tuffa ord från någon som flyttade hemifrån rakt in i en tvåa i Stockholms innerstad. För hundarnas skull förstås.
Den i särklass största miljöboven är Kina. I dag står de för en tredjedel av utsläppen av växthusgaser och innan årtiondet är slut förväntas de ha passerat 40 procent. Från 1990 till 2021 ökade utsläppen av växthusgaser med 15 miljarder ton. Av dem kom tio miljarder ton från Kina.
För att ge en jämförelse så är de svenska utsläppen 0,1 procent av de globala. EU som helhet står för 7,33 procent. USA har fallit kraftigt från 22,3 procent till 12,55 procent. Ser man till per capita-utsläpp är Qatar värst med 34,4 ton, följt av Kuwait med 22,5 ton och Bahrain med 21,5 ton. Sverige har ungefär en tiondel av Qatars utsläpp – 3,82 ton.
Samtidigt har ekonomin vuxit mycket kraftigt. Bnp per capita har vuxit våldsamt under samma tid som utsläppen nästan halverats. Västvärlden uppvisar en liknande trend – ekonomierna växer samtidigt som utsläppen minskar. Tillväxt och utsläpp har inget motsatsförhållande utan tycks snarare vara en förutsättning för varandra. Genom att utveckla bättre, smartare och effektivare produkter gör vi oss av med sämre produkter och får samtidigt bättre produkter och mindre utsläpp.
Om vi nu ska tro på forskarna minskar Västs andel av utsläppen samtidigt som ekonomin växer. Och kraftigt. Den svenska delen av utsläppen är, tillsammans med resten av EU, begränsade. Den ökning av utsläpp som Kina förväntas göra till 2030 är ungefär i samma storlek som hela EU:s utsläpp. Om havet öppnas i natt och sväljer hela EU så är konsekvensen ett hack i kurvan som Kina har ätit upp om sju år. Då tillkommer Asien, inte minst Indien, och Sydamerikas utsläpp
Den ryskfödde komikern Konstantin Kisin skapade lite av en youtubeexplosion med ett kortare politiskt tal på temat att woke har gått för långt. På någon vecka fick han långt över fyra miljoner views, och har du inte sett det så är det nio väl investerade minuter. Har du redan sett det är det värt att se igen.
Kisins poäng är densamma som ovan. Västs utsläpp är små och frågan om klimatutsläppen är inte en fråga som i huvudsak rör väst utan Asien och Sydamerika. Han lyfter också fram att det finns en sak väst kan göra, nämligen att utveckla och sprida teknik. I princip allt annat är poänglöst.
Kisin skiljer sig egentligen bara på två sätt från många i debatten. Han är roligare och han lyfter fram barnens roll. Kisin menar att det är meningslöst att truga, tjata eller på andra sätt försöka få utvecklingsländerna att undvika tillväxt eftersom det mycket handlar om deras barns situation. I värsta fall är alternativet svält, undernäring eller att dö av sjukdomar som är enkla att bota. En kinesisk mamma eller pappa kommer aldrig att tycka att fåglar, salamandrar eller annat är viktigare än vad de egna barnen är. Därför kommer de att skita i miljökonsekvenserna.
Miljöfrågan hamnar högt upp behovspyramiden. När maten, mediciner, skolgång och annat är löst då blir frågan viktig. Thunberg själv har sagt att hon vill släppa megafonen och plugga i stället. Det får nog tolkas som att hotet är nedgraderat från att det inte var meningsfullt att gå i skolan eftersom världen ändå skulle brinna upp.
Hur miljörörelsen känner att konflikten ser ut – giriga företag mot unga idealister – spelar ganska liten roll. Det är en bild vi kan ha i tidiningarna, men den reella konflikten är en annan. Det är fattiga människor som vill förbättra livet för sig och sina barn. Och, ofta odemokratiska, ledare vars enda möjlighet att kunna fortsätta att berika sig och sitta kvar är att ge folket välstånd. Oavsett om det är Kina, Latinamerika eller Turkiet så kokar det ofta ner till ekonomin. Blir den bättre så accepterar man bristande demokrati, men så snart diktaturen brister i att ge tillväxt så skakar det. Vilket är märkligt eftersom tillväxten sannolikt hade ökat av en demokratisering först.
Givet de ”ingångsvärdena” i klimatfrågan blir slutsatserna annorlunda. Då hjälper det inte med vare sig ångest eller självplågeri i väst utan det handlar i stället om teknikutveckling. Att se till att den ökning av välstånd i andra delar av världen som vi har haft också sker med sjunkande utsläpp. Att det finns teknik, lån och andra möjligheter att förbättra med. Liksom att vi, i stället för att jaga minimala utsläpp här, börjar lösa saker där de är som värst. Att miljöfrågan inte handlar om sugrör av papper eller plastpåsar i Sverige utan floder där det dumpas enorma mängder avfall som orenat går ut i haven.
Men förstås. Med en sådan syn på klimat och miljö är inte längre hjältarna unga idealister med hjärtat till vänster, utan tråkiga, ofta medelålders män, som är ingenjörer, företagsledare och andra oromantiska yrken. De som i dag är de giriga skurkarna.
Det är där vi kan hitta dem som kan klara att både minska utsläppen och hantera frågan om tillväxt så att fattiga länder inte tvingas välja mellan barnens framtid och miljö. För i ett val mellan tillväxt och miljö kommer de alltid att välja sina barn och sina liv. De kommer inte att offra vare sig sin eller sina barns framtid. Däremot kan vi se till att konflikten försvinner så att de inte tvingas välja.
Men det är å andra sidan en ganska tråkig lösning jämfört med unga som, precis som i en film, räddar världen från undergång. Lite som med välfärden. Den varken skapas eller räddas av idealister som håller brandtal i politiken utan av rader av anonyma människor som varje dag besegrar trötthet och tristess och går till jobbet.
