Margot Wallström är besviken på Hamas. Deras massmord på civila i Israel har förstört mycket av det hon byggde upp under sin tid som utrikesminister. I en intervju i Svenska Dagbladet tolkar hon händelserna i Israel genom sig själv. Det finns ingen insikt om att hennes insats var blygsam och i fel riktning.
Svenska Dagbladet har en längre intervju med Margot Wallström som är så där krypande obehaglig som bara en intervju med henne kan vara. Hon är linsen som allt projiceras igenom. Att läsa intervjuer med henne är lite som att försöka hålla sig från att pilla lite på en sårskorpa. Det är inte bra, man borde inte, men det är så lockande.
En god vän beskrev hennes diplomatiska kapacitet som ”en påtänd dromedar i Kosta-Bodas showroom”. Det är både roligt och träffande. Hennes försök att medla i Israel-Palestina fick henne först att bli persona non grata i Israel genom att erkänna Palestina som stat. Sen genom att löpa amok och förolämpa Saudiarabien blev hon ovän med hela den muslimska världen. Konflikten gick så långt att Saudi kallade hem sin ambassadör.
I sak hade hon inte fel i sin kritik av Saudi, men hennes känsla för diplomati orsakade ett haveri. Hennes plan att mäkla fred i Mellanöstern slutade med att ingen talade med henne. Frågar man henne var det nog deras förlust.
Intervjun kännetecknas av den självinsikt som är lite av hennes signum. Hon är djupt besviken på Hamas. Kanske inte primärt för att de mördar judar utan de har förstört hennes framgångsrika arbete med att bygga ett förtroende mellan parterna:
”Allt som byggts upp av förtroenden och insatser, allt raseras på grund av denna terroristorganisation och det absolut barbariska som de har gjort. Hela världen måste i de starkaste ordalag fördöma det som sker, säger Margot Wallström.”
När SvD frågar om att israelerna vägrade ta emot henne är hennes svar att samma skedde med Carl Bildt. Well, två fel är inte ett rätt. Allra minst i fallet med den dynamiska duon.
Kritiken mot att Abbas inte fördömer massmorden på civila judar tas upp och Wallström har analyserat hans uttalande. Hon tycker att det är ”hemskt”. Men hon menar att Israel har en stor skuld, de har motverkat lösningar och utökat bosättningar. Att både Hamas och Fatah menar att Palestina ska gå från floden till havet, alltså en palestinsk och judefri enstatslösning, har nog aldrig slagit henne.
Läs även: Abbas fråntas hederstitel efter antisemitiskt utbrott
– Bosättningarna har bara ökat och man har demolerat också det EU gjort. Och Abbas är svag. Han förespråkar inte våld, men han måste ta avstånd från våldet i det här läget. De måste säga ifrån. Det här hjälper verkligen inte palestiniernas sak.
Varför israelerna varken lyssnar på henne eller vill träffa henne med en sådan insikt är svårt att förstå. Men hon är inte okritisk till palestinierna heller.
– Men jag tycker heller inte att de lyssnade. Det fanns hela tiden en desperation som tog över. De hittade för många skäl att inte göra rätt saker.
Det finns något väldigt sorgligt över hennes svar. Hon blev utnyttjad men försöker desperat förneka det. Hon skickade pengar, gav stöd – till och med körde över riksdagen för att erkänna Palestina. Men de fortsatte att hitta på skäl för att inte bry sig om hennes synpunkter. Hon i sin tur trodde på dem. Förstod att det var ursäkter, men trodde att de ville, att de var på samma sida.
Läs även: Varför väcker inte Fatah mer debatt?
Pengarna rullade till Palestina. Kraven och uppföljningen var helt obefintlig. Både vad det gällde pengar och reformer. President Abbas, han som enligt Wallström inte gillar våld, valdes 2005 till president. Han skulle sitta som president fyra år sen skulle det vara val igen. Abbas är nu inne på sitt artonde år. Antagligen är det desperationen och ursäkterna som tagit överhanden. Eller kanske möjligheten att bli rik – Abbas antas ha en förmögenhet på över 100 miljoner dollar.
Men det sorgliga är att Wallström fortfarande inte har förstått hur hon utnyttjades och lurades. Hon breder ut sig som om hon vore expert och har en djup förståelse. Ingenstans finns en en insikt om att det inte var omständigheter som gjorde att det inte blev fred, att pengarna gick till annat, att satsningar på kvinnor och jämställdhet inte ledde någonstans eller att andra löften aldrig blev av. Det var inte omständigheter, ursäkter som Wallström säger, som förhindrade allt det där.
Det fanns aldrig någon plan att vare sig sluta fred med Israel eller för den delen bli en demokrati av svenskt snitt. Det borde Wallström förstå. Hade Abbas velat ha fred hade han kunnat få det varje dag i veckan. Att utropa val är enkelt och kvinnliga rättigheter går också att lösa. Om man vill.
Men skulle hon förstå hur hon blev lurad, att hon misslyckades kapitalt, då skulle hon behöva ändra självbild från världens smartaste, duktigaste och bästa utrikesminister till att hon är en flopp.
Den instinkten tycks för smärtsam, så hon hänger kvar vid uppfattningen att palestinierna kom med undanflykter på grund av sin desperation.
Läs även: Har SVT en agenda kring Hamashyllningarna?
