I vad som verkar vara ett försök att inte ta ställning mellan Israel och Palestina skildras ledare för terrororganisationer och de palestinska diktaturerna på allt mer absurda sätt. Svenska Dagbladet beskriver Ismael Haniya i en rubrik som en man som söker vapenvila och som har förlorat många i sin släkt. Vad tidningen inte skriver är att det är konsekvenser av ett terrordåd som Haniya planerade och iscensatte. Det är att vilseleda snarare än att vara opartisk.
Ismail Haniyas död sätter tydligt fingret på ett stort problem i media. En vilja att framstå som opartiska överskuggar helt viljan att rapportera sakligt och objektivt. Det finns en stor skillnad i att vara opartisk och att vara objektiv.
Framförallt Svenska Dagbladet har fått kritik. En TT-text om massmördaren Haniya har fått rubriken ”Förlorade 60 släktingar – ville se vapenvila”.
Några förslag på rimligare rubriker:
Efterlyst krigsförbrytare dödad i Teheran
Terrorledaren bakom 7 oktober pogromen dödades i samband med presidentinstallationen i Iran.
Vill man krydda ingressen så kan man nämna miljarderna han har samlat på sig och den nytta de hade kunnat göra för palestinierna.
Med tanke på hur politiker ofta förses med epitet som extremister, högerextrema, kontroversiella och liknande borde väl rimligtvis något sådant lyftas fram även i det här fallet?
Låt oss börja med en enkel sak att reda ut. Att vara opartisk är att inte ta ställning mellan två parter. Att vara objektiv är att skildra saker så sanningsenligt som man kan. Det är inte begrepp som krockar.
Oavsett om man är pro-palestinsk, pro-Israel eller inte ens ids bry sig, var Haniya en mördare, tjuv och terrorist. Det går inte att ha synpunkter om han var sådan. Det går att tycka att det är rimligt att han har samlat på sig miljarder, att han har planerat rasistiska mord på judar och var ledare för en terroristorganisation. Det är en ytterst märklig uppfattning att ha, men det går. Att däremot förneka de sakerna är lögn.
På samma sätt är det både objektivt och opartiskt att lyfta fram att att Haniya var ledare för en rasistisk terrororganisation. Det går att tycka att Hamas är bra men det går inte att förneka deras terror eller antisemitism.
Det är där mycket av rapporteringen går vilse. Media vill inte ta ställning mellan palestinier och israeler och därför hamnar man i den absurda positionen att man antingen döljer eller förnekar vilka ledarna är.
Försöken att skildra Haniya som något slags Ghandi är därför inte ens dålig journalistik, det är ren absurdism. Leder man slakten på nästan 1200 israeler och drar i gång ett krig mellan Israel och Hamas är man inte en fredsälskande god person. Man är ett monster.
En exempel på det finns i rubriken: ”ville se vapenvila”. Det var vapenvila fram till den 6 oktober i fjol när Hamas bröt den för att inleda en pogrom där civila israeler masslaktades. Haniya var en av dem som bröt den vapenvilan.
Situationen nu är annorlunda. Självklart vill inte Hamas att Israel ska besegra dem på slagfältet, utan de vill ha en vapenvila så att de kan börja förbereda nästa terrordåd. Det handlar inte om att rädda de civila utan om att återbygga militär kapacitet. Haniya har visat sig likgiltig för civila döda och hans reaktion på när hans egna söner dödades har chockat många.
Hade Haniya haft palestiniernas välfärd och en egen demokratisk stat som mål hade det gått att lösa. I stället valde han terrorism, diktatur och förföljelser. Priset för palestinierna är skyhögt i form av ett krig där Hamas, återigen, struntar i de civila och gömmer sig bland dem för att använda civila döda som ett vapen.
Av all olycka som har drabbat palestinierna är Hamas och Haniya bland de värsta. Att 60 ur hans familj är dödade är i första hand ett exempel på hans likgiltighet för andras död om det gynnar kampen. Tanken att det var Haniyas terrorattacker som är orsaken till familjens förluster borde alla förstå. Till skillnad från palestinierna på gatan var Haniya en av dem som kunde påverka vägvalet, en av dem som planerade och genomförde 7 oktober. Han valde krig i stället för fred och en demokratisk utveckling.
Svenska Dagbladet är antagligen den tidning som har gått mest vilse, och de har åtminstone haft den goda smaken att försöka dölja sitt misstag genom att justera rubriken. Men felet finns kvar. Att beskriva en terrorledare och central figur i en stenhård diktatur som en person som söker fred är fullkomligt vilseledande. Och det kommer att ske igen. Samma journalist och samma chef som lät texten gå ut kommer fortsätta att sprida sitt absurda narrativ i tron att de är opartiska och objektiva.
Det som verkligen förvånar är att TT:s text som var själva brödtexten är avsevärt mycket mer nyanserad än rubriken. Läser man texten måste man rimligtvis förstå vilken typ av person det handlar om.
Är någon terrorist och del av en diktatur är det opartiskt och objektivt att skriva ut det. Det går att balansera med en önskan om att palestinierna skulle representeras av rimligare och mindre blodbesudlade personer.
Läs även: DN vilseleder om Transportstyrelsen
