Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är i blåsväder. Igen, kanske bör tilläggas. Det har blivit ganska många gånger. Den här gången är det därför att hon skrev på Instagram att brottsoffer ska kunna vittna anonymt. Det är självklart vittnen som ska kunna vittna anonymt, inte brottsoffer.

Busch menar att det är den mänskliga faktorn. Kanske är det ett sätt att säga att det var en pressekreterare som skrev åt henne, kanske är det ett sätt att säga att hon är trött och sliten. Dagen efter nyårsafton är ofta en jobbig dag.

De första som uppmärksammade hennes tabbe var mer trötta över slarv. Juridikprofessorn Mårten Schultz konstaterade att hennes räckvidd är mer än 10 000 gånger departementets och hon sabbade det.

Sen kom det blod i vattnet och kritiken blev mer en chans att ge henne ett tjuvnyp. Socialdemokraten Teresa Carvalho skrev på X att: ”Med tanke på Tidöpartiernas höga tonläge i frågan är det inte oviktigt att partiledaren beskriver det korrekt”. Carvalho har givetvis rätt, men det är inte utan undran hur hon rättar Annika Strandhäll, Morgan Johansson eller Magdalena Andersson mellan skål och vägg. Om hon nu tycker att det är viktigt att saker är korrekta.

Men det finns ett underliggande problem som börjar bli allt mer synligt. Busch verkar så fruktansvärt trött. Trött på jobbet, på politiken, på partiledarskapet och en massa annat. Hon utstrålar mer en vilja att få ordning på sin egen tillvaro än på Sverige. Inte minst efter turerna kring hennes husköp kan man förstå att hon är sliten.

Problemet har funnits länge, men det verkar ha blivit en långsam pyspunka, som drabbar KD, efter att konflikten med Sara Skyttedal tvingade bort partisekreteraren Johan Ingerö. Kanske var Ingerö och Busch en dynamisk duo som gav mening åt jobbet, gjorde det roligt och ett skäl att orka ett tag till. Många politiker behöver ett sådant stöd. Eftersom politik sliter, inte minst när man som Busch är så jagad som person.

Busch borde ställa sig frågan vad hon faktiskt vill och hur mycket mer hon orkar. Vill hon sitta kvar över nästa val måste hon få ordning på sig själv och KD, eftersom KD är en viktig del i Tidöavtalet och Sverige. Faller KD är det en stor risk att Socialdemokraterna får makten nästa val.

Det gör Buschs val till något som inte bara handlar om hennes framtid utan också om Sveriges. Sverige kommer vara ett bättre land med ytterligare en period med Tidö än med Magdalena Andersson. Busch har ett ansvar, inte bara för sitt liv och sitt parti, utan för ett mycket större sammanhang. Frågan är om hon ser det.

Men utöver det velande över sin framtid som Busch tycks ha, finns ett annat problem. KD har inte inte något ymnighetshorn att ösa tänkbara partiledare ur. De småländska frikyrkorna drar inte som förr och det finns ingen Alf Svensson som står redo.

Den som kanske är mest sannolik att ta över blir i så fall Alice Teodorescu Måve. Hon har den mediala utstrålningen och förmågan som KD behöver. Däremot saknar hon kontakter med frikyrkorna, och är ny i partiet. Någon som inte har kämpat något årtionde i partiet riskerar att snabbt bli impopulär när många känner sig överkörda och förbigångna. Att hon tills nyligen var moderat gör det inte lättare.

Det gör att hennes enda chans att inte bli som Muharrem Demirok är att ta över och snabbt lyfta partiet. Ingenting får en partiledare att bli mer älskad än att de aktiva i partiet får fler uppdrag att dela mellan sig. Men inte minst Reinfeldt visade hur snabbt stödet försvinner när det blir motgång.

Så Ebba Buschs situation är komplicerad. Kanske är det bara en svacka och hennes vilja till politik kommer tillbaka. I vilket fall måste man hoppas att hon förstår allvaret i sin situation och att KD är i en position där enstaka uttalanden i sociala medier är viktiga.

Läs även: Amnestys kampanj borde plockas bort