I Aftonbladet finns en fantastisk debattartikel. Det är 23 föreningar och organisationer som skriver, förmodligen kokande av ilska, att regeringen tystar civilsamhället. Bland organisationerna finns Renoveringsraseriet, Den goda jorden, Svenska rovdjursföreningen, Koloniträdgårdsförbundet och flera andra. Det är inte nödvändigtvis de första organisationerna man tänker på som civilsamhällets ryggrad.

Det är inte utan att man studsar till, eftersom det är en förfärande anklagelse. Är yttrandefriheten hotad, inskränkt eller vad är det som händer? Har människor börjat spärras in för att de kritiserar regeringen? Har någon blivit samvetsfånge på grund av att de har haft en kolonilott?

När man läser texten lugnas man snabbt. Men det är en känslomässig berg och dalbana. Där oron för yttrandefriheten stillas fylls man i stället med en irritation över en extrem bortskämdhet.

Det tystade civilsamhället handlar inte om poliser som misshandlar demonstranter, tidningar som stängs eller oppositionella som fängslas. Det är inte Serbien, Ryssland eller något annat land som befinner sig i helt i diktatur eller på ett sluttande plan. Sverige är fortfarande samma land.

I stället handlar det om att ett slags medborgarlön upplevs som hotad. De ”tystade” rösterna riskerar att inte få betalt för att bedriva politiskt- eller föreningsarbete. De står inför hotet att behöva bedriva politik och föreningsliv bara på fritiden och för egna pengar. Hemska tanke!

Det är ett konstigt sätt att se på saker. Själva poängen med civilsamhället är ju att det ska vara fristående från staten. Är man betald av staten är man inte på riktigt en del av civilsamhället. Det är i så fall organisationer som inte drivs aktivt av stater men finansieras av dem.

Perspektivet tycks också väldigt smalt. Det är de egna pengarna som är hotade och inte någon generell princip. Det är inte samhällets frihet utan den egna plånboken som kommer först. Kanske är det jantelagen som spökar, men organisationerna har höga tankar om sig själva:

”Utan oss förlorar många de möjligheter som finns för att bidra till ett bättre samhälle.”

De är också tydliga med vad de vill värna:

”Stöden har varit av största betydelse för en mängd miljöorganisationer som sprider kunskap, debatterar, föreläser, skapar engagerande mötesplatser och synliggör hur klimatomställningen och bevarandet av biologisk mångfald kan genomföras.”

Man kan ta ett fall som förmodligen varken Renoveringsraseriet eller Protect our winters Sweden rasar över, nämligen Christian Sandström. Sandström är forskare som har gjort ett hästjobb med att avslöja den gröna bubblan och framförallt vindkraftens kostnader. DI menar att han snuvades på en professur på grund av sin kritik av den gröna omställningen. I fallet Sandström är det både akademisk frihet och ideologisk mångfald som hotas. Men vem tar Sandströms parti?

Det finns en lång rad liknande frågor som man kan ställa till de rasande organisationerna. Ska Timbro få pengar? Klimatskeptiker? Eller är det så att engagemanget i huvudsak handlar om att man vill ha betalt för att jobba med något som man själv brinner för? Eller få stöd i form av medel som kan bekosta hyra eller liknande.

För i så fall blir det ett slags politisk medborgarlön. Vill man jobba med saker som att skydda vintrarna (vad det nu betyder) eller andra organisationer, verkar aktivisterna anse att andra ska öppna plånboken och betala för deras engagemang. Det är inget som kan begränsas till fritidsaktiviteter utan har högsta vikt. Att det är absolut högsta vikt är faktiskt väldigt tydligt.

Länge har vi fått lära oss hur viktigt det svenska biståndet är. Vi har sett bilder på svältande barn när det talas om att skära i biståndet. Svenskt bistånd har alltid varit en bokstavlig fråga om liv och död.

Bortom retoriken finns bland annat massor av biståndspengar som har gått till svenska intressen. Pengarna som var avsedda för de fattigaste i de fattigaste länderna har i stället gått till intresseorganisationer i Sverige. Så här skriver de i artikeln:

”Först var det Sidas infokomstöd som år 2022 minskade från 155 till 20 miljoner kronor. ”

Det är nog inte alltför vågat att gissa att om de sista 20 miljonerna gick till att hjälpa svältande så hade ilskan funnits kvar och ökat. Att biståndet läggs om så att mer pengar går till att hjälpa Ukraina tycks vara ett hot mot vår egen demokrati. Det kan tyckas vara ett underligt resonemang.

Kanske den hållningen kan provocera någon till normkritiska tankar som att bistånd borde gå till svältande eller uppbyggnad av Ukraina snarare än politiskt arbete i Sverige? Eller att tycka att det är girigt att vilja använda bistånd för att driva en riksorganisation för 14 lokala föreningar för insektsintresserade.

Undertecknarna ställer den retoriska frågan ”Tror regeringen inte längre att vår expertis behövs?”

Det verkar vara en fråga med flera möjliga svar. Det rimliga svaret är att civilsamhället ska vara oberoende och att det är viktigt för demokratin att hålla isär stat och samhälle. Vill föreningar ha pengar finns det många alternativ för finansiering, och tycker människor att deras verksamhet är viktig så går det faktiskt. På samma sätt som det går att hålla i kostnader. Det finns en påtagligt stor skillnad på begreppen demokrati, bidrag och civilsamhälle även om de 23 undertecknarna försöker att göra dem till synonymer.

Det finns ett bra förslag för de 23 organisationerna. Kontakta Skattebetalarnas förening och försök att gemensamt arbeta fram ett utkast till avdragsrätt för gåvor till civilsamhället. Ungefär som ROT och RUT men för civilsamhället. Helst ett förslag som inte har ett tak, så att stora inkomster ger stora möjligheter att ge.

Det skulle ge stora pengar till föreningar och samtidigt skapa en väldigt stor bredd i vilka som ger, något som stöttar mångfald. Då kan var och en välja om de vill ge till trädgårdskolonier, raggarbilar, datorspel eller miljövård.

Läs även: Varför granskades inte Northvolt?