I en nyutgiven bok beskriver Gustav Boëtius sin tid på Energimyndigheten. I fjol sa han upp sig. Han hade en mycket viktig roll, samordnare för Sveriges försörjning av naturgas.

Det svenska behovet av naturgas är litet. Strax under 30 000 hushåll får gas från stamnätet. Det är färre än vad många stormar slår ut strömmen för.

Men gasen används i huvudsak av företag. Metangas används som en del i produktionen av en lång rad varor från plaster till mediciner. Kanske viktigast är att det är nödvändigt för produktion av fällningskemikalier för dricksvatten. Alltså en central del för att rena dricksvatten i Sverige.

När Boëtius började gå igenom sårbarheten för naturgas upptäckte han att det finns en enda pipeline från Danmark som försörjer Sverige med gas. Går den sönder, av en olycka eller att den förstörs, sinar gasen fort. Lagren är obefintliga och snabbt blir företagen utan råvaror. Bland annat råvaror som behövs för att vi ska få rent dricksvatten.

Frågan om sårbarheten har lyfts flera gånger tidigare och problemen kring den. 2019 säger den rödgröna regeringen nej till att bygga en terminal till gasnätet så att det går att skeppa in gas. Det är allvarligt.

Men Boëtius är den förste som går ett steg längre och undersöker vad som sker om gasen tar slut. Insikten om att det kan slå ut mycket av dricksvattnet var svindlande för honom.

Han beskriver hur ledningen duckade frågan. De ville inte prata med honom, undvek allt som lämnade skriftliga spår som kunde begäras ut. Han försöker få informationen att nå regeringen. Myndigheten vill inte skicka den vidare. Men frågan ska lämnas vidare.

Han förväntar sig att det ska bli en smärre bomb. Men det blir tyst. Märkligt tyst. I efterhand har han fått kontakt med ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin, som var ordförande för Näringslivsutskottet, som ansvarade för frågan. Bohlin är en rätt tuff politiker. Han borde skapat uppmärksamhet i frågan. Men det som visade sig var att informationen aldrig nådde utskottet.

Under sommaren 2022 blir det värre. Boëtius förstår att det finns risk att Tyskland stänger av gasen som en konsekvens av deras gasbrist i spåren av kriget i Ukraina. Han kontaktar ledningen och vill att det utfärdas en tidig varning. Det är den första nivån av kris i EU:s regelverk.

Boëtius blev uppringd av en chef, som var arg och stressad. ”Att förklara tidig varning vore ett regeringsomvälvande beslut. Det kan vi inte göra”, sade han. Det var mitt i en valrörelse, och mycket handlar om energi. Regeringen är under kraftig kritik för kombinationen av nedlagd kärnkraft och rusande elpriser.

Efter sommaren säger Boëtius upp sig. Han blir arbetsbefriad en del av tiden eftersom han anses vara en säkerhetsrisk. Det sker timmar innan Nordstream sprängs. Boëtius blir märkligt nog misstänkt och får frågan från ledningen om det är han som gjort det. Varför nu en tjänsteman på Energimyndigheten skulle smita i väg på fritiden och spränga två pipelines.

Om hälften av det Boëtius skriver stämmer är det katastrof och det finns material för ledare i en vecka om hur säkerhet inte har skötts, om förra regeringens inkompetens, om en politik som bygger på att allt fungerar och vädret alltid är vackert. Många fler problem döljs i Boëtius vittnesmål.

Men en central bit är en annan – demokratin. Att en myndighet vet att det finns en kris och döljer den för att undvika eller försvåra för medborgarna att utkräva ansvar är sensationellt, svindlande. Det går emot hela tanken i en demokrati, att om regeringen missköter sig ska medborgarna kunna byta ut den. Myndigheterna ska vara på folkets sida, neutrala och objektiva.

Stämmer Boëtius uppgifter om att myndigheten ska ha agerat mot att folket fick reda på något som kan komma att påverka ett val är det extremt allvarligt. Chefen som stoppade informationen och menade att det kunde påverka valet bör rimligtvis utredas för brott, liksom att fastställa vad GD visste och gjorde.

Ett mycket märkligt fenomen är hur svenskar har ett stort intresse för sådana här frågor och lär sig massor om dem – om de sker i USA. Hade det varit en visselblåsare där hade alla vetat vem det är och vad som hade hänt. I Sverige är det inte samma intresse, kanske för att det finns en nationalistisk myt om att vi har en perfekt demokrati. Att vi, som nation, inte fuskar och döljer information som kan påverka val. Sverige är ju de goda, här sker inte sådant. Sådant skedde väl bara under Trump?

I Boëtius fall tycks det vara på det sättet. Och det bör verkligen komma fram i ljuset och i de fall där det har skett brott bör det utredas. Svenska Dagbladet har begärt ut en av promemoriorna som Boëtius information till regeringen skulle finnas med i. Det är inte direkt förvånande att den biten belades med sekretess.