Vattenfall söker nu strid med regeringen om den havsbaserade vindkraftsparken Kriegers Flak. En viktig del i expansionen av elproduktion i syd läggs på is. Beslutet kan vara en del i en större och växande konflikt mellan Tidöpartierna och Vattenfalls ledning.
Det blir en allt märkligare relation mellan staten och Vattenfall. Bolaget, som är statligt ägt, lägger byggnationen av vindkraftsparken Kriegers Flak i malpåse efter att subventionerna drogs in.
I Tidöavtalet beslöts att subventionen till vindkraftsparken, i form av att staten skulle bekosta kablarna till den, tas bort. Utan subventioner upphörde möjligheten för parken att vara lönsam, så Vattenfall fryser utvecklingen.
Havsbaserad vindkraft är mer stabil som elkälla än landbaserad, eftersom det blåser oftare och verken kan göras större. Tanken var att parken skulle möta den ökade efterfrågan på el i syd i väntan på att ny kärnkraft kommer på plats.
Vattenfall har länge klagat på regeringen eftersom Kriegers Flak behöver subventioner för att bli lönsamt för dem. Nu bromsar de och skakar om regeringens energipolitik. Elförsörjningen till den dag då kärnkraft kan komma på plats riskerar att bli mindre än behövligt.
Det ger problem för regeringen eftersom mängder av investeringar både i näringslivet och i energi kräver en långsiktighet. Men framförallt finns en osäkerhet om kärnkraftens vara. Ingen kommer att lägga ett par hundra miljarder på kärnkraft om inte Miljöpartiet är både bakbundna och har munkavle.
Inte utan skicklighet har nu ett statligt bolag dribblat fram en position där lösningen kan bli att Tidöpartierna måste släppa delar av överenskommelsen och i stället göra gemensam affär med Socialdemokraterna. Kanske går det att få en lösning där staten bekostar kablarna och S i utbyte accepterar finansieringen av kärnkraft och därmed ger sin välsignelse till utbyggnaden.
Kortsiktigt skulle det framstå som en förlust för Tidö men på sikt är inte kabelkostnaden det viktiga utan att pressa elpriserna och säkra tillgången på el. Den vinsten skulle skugga att man gör en bred överenskommelse.
I Dagens Nyheter gör Tomas Ramberg är god iakttagelse:
”Men när Vattenfall och Socialdemokraterna går till gemensam attack mot en hjärtpunkt i Tidöavtalet gör det rimligen ganska ont.”
Ja det gör ont, men det är inte fantomsmärtor från Tidöavtalet. Det är ett avtal som givetvis kan justeras i en massa riktningar och som det flera gånger talats om är under modifiering. Det är inte en stentavla utan en riktning.
Det som gör ont är demokratin. Vattenfall är ett statligt bolag, inte ett privat. Statliga bolag ska varken göra gemensam attack med oppositionen mot sin ägare eller ha en egen agenda som de förhandlar kring. Statliga bolag ska efter förmåga verkställa det som ägaren vill. Precis som när det kommer till andra bolag.
Hade man talat om att Investor och finansmannen Fredrik Lundberg gör gemensam attack på familjen Wallenberg hade det varit helt uppenbart hur galet det är. Men med statliga bolag uppfattas det som annorlunda. Det finns en ökande förståelse för att enskilda inom förvaltningen utnämner sig till småpåvar.
För att en stat ska fungera krävs en hierarki. Riksdagen bestämmer, regeringen verkställer. Myndigheter har långtgående frihet att lösa uppgifter inom sitt uppdrag, men har också gränser som är bestämda med deras uppdrag. Bolag fungerar på samma sätt. Ägaren beslutar och tillsätter en styrelse som i sin tur verkar med bolagets ledning, med syftet att åstadkomma det som ägaren, staten, önskar.
Det finns massor av tillfällen där det finns goda skäl för en GD eller VD att ha synpunkter på den egna organisationens uppdrag. Men det finns också en hierarki och någon som fattar det sista beslutet och det är regeringen. Kan man inte acceptera det, då är inte lösningen att kriga tillsammans med oppositionen utan att söka ett annat jobb.
Myndighetschefer som sprungit i väg själva och där svansen har försökt att vifta på hunden har skett förr. Ett av de märkligare exemplen är Migrationsverket och förre GD:n Anders Danielsson som tyckte att regeringen skulle ”låta Anders vara Anders”.
Ett av problemen när statliga bolag och myndigheter skapar opinion så här är att det underminerar demokratin. Myndigheter som borde verkställa demokratiska beslut börjar i stället recensera eller obstruera beslut. Något som kortsluter folkviljan.
Finns det minsta misstanke hos styrelsen om att bolaget medvetet obstruerar och försöker att underminera regeringen måste man givetvis klargöra både för VD:n vad uppdraget är och ställa sig frågan om förtroendet är förbrukat.
Samma sak gäller från andra hållet. Gillar inte en VD det uppdrag som ägarna ger, då får man antingen bita ihop eller byta bolag att jobba åt.
