Fallet med den 84-åriga Elsa som våldtogs av en anställd i hemtjänsten har, med rätta, skakat Sverige. Det som har drabbat henne är inte bara ett mycket grovt brott utan också en kollaps i hur det offentliga bemöter henne.

Elsa beskriver själv hur ingen brydde sig om henne. Efter en våldtäkt, som hade undvikits om kommunen hade skött sig, lämnades hon utan hjälp av kommunen men lyckligtvis fick hon stöd av anhöriga. Kommunen bekostade krisstöd till sin egen personal där en konsultfirma hyrdes in. Elsa, offret, fick själv bekosta både psykolog och resorna dit.

Att Elsa känner sig övergiven är lätt att förstå. Kommunen värnar sin personal men inte Elsa som är offret. Att det från början har varit så är en stor del av problemet.

Elsa larmade om den anställde. En dag visade mannen att han hade köpt glidmedel för äldre människor. Han drar ner sina byxor och visar sin erektion. Den gången räddades förmodligen Elsa av att det ringde på dörren, det var Jehovas vittnen.

Hon kontaktade hemtjänsten som skulle undersöka frågan och de gav beskedet att mannen inte skulle komma fler gånger. Det är faktiskt svårt att förstå varför mannen inte redan där omedelbart togs ur tjänst och avskedades.

Under en tid hölls löftet att mannen inte skulle besöka Elsa, men sedan kom han igen och började bli obehaglig. Elsa försökte flera gånger ringa chefen för hemtjänsten. Men chefen svarade inte, och ringde inte tillbaka. Elsa lämnades åt sitt öde och några månader senare blev hon våldtagen.

Direkt efter våldtäkten fortsätter mannen från hemtjänsten sitt arbete, trär på henne stödstrumpor och går ut till köket där han lagar kaffe och brer en smörgås åt henne. Som om inget hade hänt.

Åter kontaktar Elsa chefen som varken svarar eller ringer tillbaka. Mannen fortsätter att komma till henne. Det är svårt att förstå den skräck som Elsa måste ha upplevt under de besöken. Hon är för svag för att kunna klara sig och våldtäkten påbörjades när hon sov. Hon är totalt utlämnad och hemtjänsten vägrar kommunikation.

Kommunen vet alltså om att mannen hade blottat sig för Elsa, men det leder varken till att han tas ur tjänst eller ens till en notering i kommunens dokument. Han får jobba kvar, och begår senare våldtäkten. Hade kommunen agerat när mannen blottade sig hade Elsa inte behövt att bli ett brottsoffer.

Agerandet kring Elsa måste leda till konsekvenser för de ansvariga. Avsked är självklart men det bör också prövas som tjänstefel att inte ta ett sådant larm på allvar. Risken är dock att de kommer att frias från tjänstefel, eftersom kraven för att dömas är på tok för höga.

Men det reser också krav på att skynda på med tjänstemannaansvar. Det måste gå att fastställa skuld och samtidigt att göra det klart att om man missköter sitt ansvar så är det möjligt att straffas. I det här fallet är det närmast övertydligt att om kommunen bara hade lyssnat på Elsa hade hon sluppit våldtäkten.

Det finns en uppenbar feghet i det som har skett. En chef som heller chansar än stöter sig med sin personal och HR. En chef som inte vågar ta emot samtalen från en ensam och rädd äldre kvinna. Men det är också en chef som hellre undviker något jobbigt än hjälper en av de som både behöver hjälp och som man är betald för att hjälpa. En sådan person går ju uppenbart inte att ha i en ledande position.

Samma feghet och brist på värdighet finns när kommunen bekostar personalens krishantering men lämnar Elsa utan hjälp. Eller när man gör en utredning men Elsa inte får berätta sin del av vad som skett. Hon försvinner bort, kommunen har sitt att sköta och det är lite jobbigt att hantera henne.

Polisen däremot klarade att bemöta Elsa med både värdighet och respekt. De lyckades där kommunen, vars jobb är att ge stöd, misslyckades.

Kommunen erkänner sitt misslyckande och att de inte betvivlar det som har skett. I en IVO-utredning medges att ett allvarligt missförhållande har inträffat. Men det tycks vara mer av de vanliga orden, tillrättalagda av en kommunikatör, än en insikt om vad som har skett.

– Det här är en situation som eskalerat på ett fruktansvärt sätt. Nu får verksamheten lära av detta, säger Rasmus Sundström, avdelningschef inom Uppsala kommuns äldreomsorg.

Det är uppenbart väldigt fel tillfälle att försöka beskriva sig som en lärande organisation.

Det som Elsa har utsatts för är inte något oförutsägbart. Hon varnade och kommunen vägrade tala med henne. Vad ska kommunen lära – att när äldre som trakasseras sexuellt anmäler så måste chefen svara eller ringa upp? Att om någon blottar sig så ska personen avskedas? Hur kan något sådant inte vara en självklarhet som alla begriper?

Där verkar problemets kärna finnas. Det är inte längre självklart att bemöta människor med respekt och värdighet. Byråkratin har tagit över i hög grad och de anställda kan gömma sig bakom policy. På samma sätt har medmänsklighet och sunt förnuft ersatts med värdegrunder, som också blir en sköld mot ansvar.

Felet är inte att man saknade en policy för att kolla belastningsregister på anställda, att chefer inte hade en regel som tvingade dem att ringa upp och liknande. Felet är att Elsa inte var i centrum. Hennes värdighet och hennes välmående var inte det viktiga. När hon, liksom alla vi andra blir gamla, måste vi kunna lita på att det offentliga finns där och ser oss, liksom tar hand om oss. Annars kommer det att bli fler Elsor.

De flesta äldre har lagt stora delar av sitt liv på att bygga det vi har i dag. De har arbetat, bildat familj, betalat skatt och gjort mycket annat för att bygga det land vi har.

Som tack förtjänar de värdighet och att de får tillbaka allt de som de gav under sina år som arbetande. Allt annat är oanständigt.

Läs även: Har civilsamhället tystats av Tidöavtalet?