Hjort: Herreys avhopp avslöjar sprickan mellan väljare och partier

Richard Herrey lämnade i går Moderaterna - med buller och bång. Först ville han inte berätta varför, men i dag publicerade han en video där han förklarade bakgrunden.

Herrey hade för tredje gången placerats långt ner på valsedeln. Om Tidöpartierna vinner och det hade blivit många ministrar hade han kunnat komma in. Han hade sannolikt också kunnat kryssa sig förbi flera. Men att gång på gång petas ned blev till slut för mycket. I stället väljer han att lämna partiet – en stor förlust för Moderaterna, eftersom han är en duktig och driven kommunikatör.

På X har han omkring 72 000 följare. Han har flera Facebook-konton, men ungefär lika många följare där. Även med överlappningen motsvarar hans kommunikation en räckvidd likt en medelstor kommun. Helt på egen hand.

Effekten av hans avhopp blev tydlig: över 1 300 kommentarer på Facebook och något färre på X – men ett mycket tydligt stöd.

Han är ofta rolig, saklig och tydlig. Den sortens kommunikatör som partier borde slåss om, snarare än bråka bort så att de lämnar. Den typen av politiker som man oftast talar om att man vill ha. Dessutom är han lojal, han har accepterat nedflyttning två gånger tidigare.

Fredrik Reinfeldt beskrev en gång riksdagsgruppen som ”knapptryckarkompaniet”. Ser man på riksdagsgruppen på det sättet är avhoppet inte konstigt. Vem som helst kan trycka på en röstknapp – men få kan engagera och kommunicera politik så att man når tiotusentals människor. Det Herrey klarar är ovanligt att politiker klarar av.

Förmågan att kommunicera skapar ofta förtroende. Duktiga kommunikatörer brukar bli omtyckta politiker, och Herrey är inget undantag. För tredje valet i rad hade medlemmarna placerat honom på valbar plats. För tredje gången flyttades han bort av nomineringskommittén. Hur systemet fungerar förklarar han i videon.

Att bli bortplockad tre gånger motsvarar tolv år. Det är lätt att förstå hans frustration. Att hoppas på att nomineringsgruppen kanske, kanske är snällare om ytterligare fyra år är inget rimligt krav.

Han beskriver själv situationen som något av ett rekord och påminner om att han var den mest kryssade moderaten i förra valet. Då stod han på plats 17, så det krävdes en del för väljarna att hitta honom – vilket sannolikt gav färre kryss än om han stått högre upp.

Richard Herrey har alltså både medlemmarnas och väljarnas stöd. Men varför får han inte förtroendet från Stockholms läns nomineringskommitté?

Här kan vi bara spekulera. Något hundraprocentigt svar finns inte.

Herrey menar själv att det handlar om gamla kontakter, vänner från MUF och tidigare nätverk inom partiet. Att partiet sluter sig och håller andra utanför. Ironiskt nog i Moderaterna – partiet som länge sagt nej till gräddfiler för kändisar. När de väl får en kändis som dessutom har gått den långa vägen stängs dörren ändå.

Gammal vänskap är sannolikt en träffande beskrivning. Och det finns många liknande berättelser – inte bara från Moderaterna utan från många partier.

Partier tenderar att vara organisatoriskt konservativa. Man kör vidare med samma människor och uppfattningar under lång tid. Ofta är det viktigare hur länge man har suttit än vad man har åstadkommit. Det är mer besvärligt att peta någon än att ha en betonghäck som inte gör något. Nya personer brukar också förändra och skifta maktstrukturer och balanser mellan falanger. Chansen att lyckas om man inte är en del av en falang är liten. Det är ett problem.

Richard Herrey riktar en svidande kritik som träffar alla partier: Partiernas kärna, elit eller topp – vad man än vill kalla den – vill ha kontroll. Det ger makt, inflytande och andra fördelar.

Man kan vifta bort problemet och säga att väljarna byter parti om de är missnöjda, så vad spelar det för roll?

Problemet är bilden som skapas – en bild med verklig klangbotten – att demokratin inte är på riktigt. Att partierna bestämmer oavsett vad väljarna tycker. Att väljare inte kan förändra eller göra sig hörda.

Det Herrey har råkat ut för är som en nomineringskommitténs egen decemberöverenskommelse: Medlemmarna ville något, men partiets makthavare valde något annat.

Väljare kan gå till KD, SD eller MED – kanske gör Herrey det också. Men flytten sker inte för att man tror gräset är grönare där, utan för att man känner bitterhet. En misstro mot systemet.

Det är allvarligt när demokratin inte fungerar bättre än så. En gång sjöng bröderna Herrey om drömmen att alla kunde bli vad de ville. Men för problemen Moderaterna i Stockholm hjälper inga gyllene skor, det går inte att flyga över de hindren.

Det är tråkigt eftersom Richard Herrey är en duktig politiker.

Läs även: En kebabpizza för att få regeringsdugliga Sverigedemokrater?

Följ mig gärna på X/Twitter