I dag firas Europadagen, förvisso inte av så många men politiskt tunga. Sverige behöver en debatt om EU, om vad vi vill med medborgarskapet, vilka röda linjer vi har och hur vi ska skydda våra intressen.
I dag är det Europadagen. Enligt EU är det en dag då vi firar fred och sammanhållning i Europa. Den påminner om Palmsöndagen – man känner igen namnet, kanske vet varför den firas, men ytterst få deltar i något faktiskt firande. Men de få som firar har något fanatiskt över sig.
Det är märkligt att fira politiska samarbeten – oavsett om det gäller EU, FN eller något annat. Det är en bra chans för de aktiva att få tårta och champagne, men för resten av befolkningen är det mer eller mindre obegripligt. Ett slags klubbmöte för klubben för inbördes beundran – där du betalar.
Att fira EU den 9 maj pekar samtidigt på ett av de grundläggande problemen med unionen: den tränger sig på. Den kräver något – i det här fallet mest uppmärksamhet. Men så ska inte EU fungera. Tvärtom.
Det EU som faktiskt fungerar bra märks knappt. Det är tyst och billigt. Att vi slipper visa pass, att rörligheten underlättas – sådant gör skillnad. Nästan allt vi märker tydligt är däremot negativt: regler, krångel och rena dumheter.
Den tidigare Europaparlamentarikern Christofer Fjellner brukade säga: ”Allt som är bra med EU är gratis, det andra kan kosta hur mycket som helst.” Det är en träffande sammanfattning av EU:s grundproblem.
De viktiga och enkla sakerna – som frihandel och öppenhet – är billiga. De korkade och ogenomtänkta är däremot enormt dyra: klimat- och miljöregler, bidrag till grön industri och andra feltänk. Bara i fallet Northvolt hann Europeiska investeringsbanken (EIB) betala ut över 3,3 miljarder kronor innan pengaflödet stoppades. Lyckligtvis hann inte de sista 10 miljarderna betalas ut. Men enorma summor har också gått till vindkraft och andra ineffektiva satsningar.
Sveriges relation till EU liknar allt mer ett gammalt äktenskap på tomgång. Det finns ingen riktig vilja att bryta upp – men det är också svårt att förklara varför vi är kvar. Det har blivit en vana.
Sverige behöver en seriös diskussion om EU. Inte minst i ljuset av att världsordningen håller på att ritas om efter Trumps tillträde som president. Både Nato och relationen till USA förändras – men vi vet ännu inte hur. När sådan osäkerhet uppstår måste man agera och forma utvecklingen snarare än att följa den.
Det svenska problemet är att vi inte vet vad vi vill. Det finns knappt någon diskussion om vad EU borde vara – eller vad det absolut inte får bli. Det behövs en bred debatt som formulerar både mål, saker vi vill undvika, och de röda linjer som – om de överskrids – innebär att vi lämnar unionen. Ett exempel på en sådan röd linje är beskattningsrätt. Om övriga EU-länder vet att Sverige riskerar att lämna vid försök att införa det, kommer diskussionen se annorlunda ut.
En annan fråga som borde diskuteras är sverigedemokraten Charlie Weimers förslag om ett folkomröstningslås. I korthet innebär det att varje viktigare maktöverföring från riksdagen – det vill säga från folket – till EU ska föregås av en folkomröstning. Ett sådant förslag skulle både tvinga fram bättre uppgörelser och kunna avskräcka dåliga överenskommelser. Dessutom finns en god chans att andra länder följer efter. Ju fler som sätter käppar i hjulet för dumheter, desto större är chansen att de stoppas.
För att få ett fungerande samarbete i Europa krävs enighet – men i dag är riktningen på många sätt fel. EU får mer och mer makt, ofta över fel områden. I stället borde makt återföras till medlemsländerna, samtidigt som EU ges mandat att agera där det verkligen behövs.
EU kommer att behövas i en värld där USA kliver tillbaka och spelar en mindre roll. Men för att kunna axla den rollen – och få det folkliga stöd som krävs – måste EU sluta tramsa och i stället fokusera på det viktiga.
