Om vi fått de politiker vi förtjänar, vilken synd gav oss Annika Strandhäll? Hon har gjort oss så avtrubbade att det inte ens väckte debatt när hon först hängde ut Richard Jomshof för att betygsätta en dom och sen själv recenserade en annan dom. Inte ens när hon talade om att makten måste ha en mening och sen lade ner rösten i en misstroendeförklaring reagerade någon.
Det finns tillfällen då det är väldigt frestande att utrycka sig vanvördigt om politiker och deras förståndsgåvor. Ofta hade det varit förtjänt men det finns en viktig poäng i att vara artig och respektfull mot ämbetet. Politiker gör oftast ett så gott jobb med att öka politikerföraktet att de inte behöver hjälp.
Kanske är den där politikern inte en idiot, kanske är det otur eller helt enkelt saker som vinklas märkligt. Man kan aldrig riktigt veta. Men med Annika Strandhäll är det så fruktansvärt svårt att se skillnaden, att se hennes goda sidor och förstå varför hon hela tiden får vara kvar i toppen. Hon är ju så lik den andra gruppen. Så smärtsamt lik.
På kort tid, ungefär ett dygn, lyckas hon två gånger slinta rejält på Twitter, eller X som det ju ska heta numera. Först lyfter hon fram och hyllar ett upprop där det krävs att miljöminister Pourmokhtari ska avgå. 1350 debattörer anser att ministern måste bort, antingen genom att avgå eller tvingas bort genom ett misstroendevotum. Strandhäll håller med.
Sen när voteringen ägde rum lade Socialdemokraterna ner sina röster och hade tydligen ingen uppfattning i frågan om de hade förtroende för ministern eller inte. Något som kanske borde varit både den enklaste och viktigaste frågan att ta ställning till. Strandhäll tyckte självklart att ministern borde avgå men hon ville inte säga det i kammaren.
Dagen innan voteringen skriver Strandhäll på Twitter att:
”Som sagt makt har i sig noll betydelse om du inte vet vad du ska/vill. göra med den” (Sic!)
Med tanke på hur hon och hennes parti la ner rösten om klimatministern så får nog det där citatet printas och sättas upp bredvid ”Carpe diem” på kylskåpet hemmavid. Simpel visdom som ändå inte botar. Den där sortens föreläsning om filosofi som ibland ingår när man klipper sig.
Men mer roande är att citatet beskriver hela Socialdemokraternas position. De söker makt men har ingen aning om vad de vill. De säljer sig till andra partier för att få styra, men saknar vision. De till och med i efterhand skyller på de andra partierna eftersom det inte fanns någon egen politik.
Men Strandhälls stora och fascinerande vurpa är en annan. I Jeanettemålet – en kvinna som mördades genom misshandel – ändrades domen från misshandel till mord. Hennes sambo döms nu till livstids fängelse.
”Väldigt viktig dom” skriver Annika Strandhäll på X.
Det är, precis som Annika Strandhäll twittrade, en väldigt viktig dom. Sparkar och slår man en person under lång tid och sen dessutom likgiltigt lämnar personen att sakta dö på badrumsgolvet ska man självklart dömas för mord. Allt annat är absurt.
Strandhäll har rätt i sak. Däremot är hon i andra fall väldigt kraftigt emot att riksdagsledamöter får kommentera domar. När sverigedemokraten Richard Jomshof hade synpunkter på en av domarna under korankravallerna skrev Strandhäll:
”Vi har ett rättsväsende, har du som justitieutskottets ordförande problem med det? Vad ser du framför dig som alternativ? Jomshof dömer??”
Då stod och föll rättsväsendet med riksdagsledamöternas tystnad. Nu är hon själv ute och betygsätter domar. Lika högljudda som till exempel Ardalan Shekarabi och Anne Ramberg var mot Jomshof lika tysta var de nu.
Strandhäll manifesterar en central princip bland socialister – att vissa djur är jämlikare än andra. Strandhäll får kommentera domar, men inte Jomshof. Socialdemokraterna kan söka makt för maktens skull. Miljöministern har förtroende men bör ändå avgå av mycket oklara skäl. Strandhäll har nått den grad av godhet där andra regler gäller.
För att återgå till de där svårigheterna där man inte vill se idiotin, men ändå inte kan se skillnaden är det så uppenbart att Strandhäll ville rösta bort miljöministern men inte fick. Hon tigger och ber om ett avhopp i sociala medier. Strandhäll hade som ledamot möjligheten att rösta för ett misstroende. Men hon fick inte.
Ordern från gruppledaren var att lägga ner rösten. Strandhälls passion, vilja och instinkt var att fälla ministern men ordern var viktigare. Så hennes makt töms på innehåll. All makt gick till gruppledaren. Strandhäll sålde sig också för att vara kvar i toppen. På både individ- och partinivå går makten före innehållet.
I sig är det inte dåligt med lite partipiska. Men det går inte att som Strandhäll sitta på hästar höga nog för ha huvudet bland molnen och samtidigt pladdra om att man måste veta vad man vill med makten. För hon gör som partiet vill. Partiet som bara vill ha makten, inte fylla den med något.
Samtligt ska man inte döma Strandhäll alltför hårt. Förmodligen tycker hon att ”carpe diem” är ett himla fint och vist citat. Att fånga dagen fångar ju livet.
Å andra sidan. Det här är inget ovanligt dagsverke för Strandhäll. Hon trendar inte ens på Twitter. Väljarna har blivit avtrubbade. Kanske är det vår synd. Vi kräver inte längre att politiker ska vara de främsta av oss, eller ens att de som styr oss ska vara bättre än vi. I så fall är Strandhäll något vi fick som tack för våra låga krav.
