Konflikten kring Owe Nilsson är intressant. En av veteranerna på TT, verksam i 38 år, slutar efter en konflikt om en tweet. När han började var Palme statsminister. Nu tystnar hans penna. Han kände sig sviken efter att ha kritiserat regeringen i en tweet. Efter att ha tagit ställning politiskt omplacerades han och då valde han att lämna företaget. Han uppfattade, sannolikt korrekt, att omplaceringen var en bestraffning.

Efter tweeten kontaktades TT av en pressekreterare och det har skapat diskussion. Nilsson menar att det var en politisk påtryckning. TT och regeringskansliet menar att det inte var det. Kontakter mellan regeringskansliet och TT sker i princip dagligen. I allt mellan rättelser till att regeringen vill få ut budskap, bjuda in till presskonferenser och annat. Det är ju därför det finns pressekreterare – för att ha kontakt med media.

Joel Stade är en socialdemokratisk skribent med snabbast växande följarskara. Han jobbade tidigare i kretsen kring Stefan Löfven. Han kommenterade händelsen på twitter med:

– Jag har svårt att förstå indignationen i Owe-gate. En journalist gör ett misstag och säger upp sig i stället för att acceptera en omplacering. Någon från RK ringer TT och har synpunkter (det händer varje dag).

Stade har flera viktiga poänger som inte kommit fram i debatten. Dels det helt normala i kontakt mellan TT och regeringskansliet. Så är det oavsett politisk ledning. Dels att Nilsson gjorde ett misstag.

En intressant parallell är fallet där en journalist glömmer sina anteckningar i riksdagen och i dem kallar Busch för Ebba-Slebba. Journalisten bedöms inte kunna vara neutral utan omplaceras. För Owe Nilsson var det samma sak. Han bedömdes oförmögen att vara neutral och kunde därför inte bedriva journalistik enligt de krav som TT har på sina anställda. Så de omplacerar honom. Det är inte märkligt.

Läs även: Ebba Slebba reporten avslöjades av Bulletin

Det är här den viktiga storyn finns. Nilsson var inte neutral. Han gjorde och hade fel.

Bakgrunden till tweeten är på sitt sätt avslöjande. ETC gör ett reportage om hågkomstresor kring Förintelsen. De har kontakt med kulturminister Parisa Liljestrands pressekreterare och hävdar att de får ett svar att regeringen inte kommer att förlänga projektet. Det är ett projekt som startades 2014 av dåvarande demokratiministern Birgitta Ohlsson som sedan fört en lite skakig projekttillvaro. Strax före valet hade den socialdemokratiska kulturministern inget svar på om det skulle förlängas. Projektet verkar alltid räddas i sista stund. ETC menar att nu är det slut med resorna.

Owe Nilsson skickar då sin tweet:

”Aldrig under 35 år tagit ställning för någon regering eller parti. Men när en regering, med ett stödparti, vars egen vitbok visar att flera av partiets grundare var nazister, drar in stödet för SKMA, som bekämpar antisemitismen och undervisar om Förintelsen – där går gränsen.”

När debatten drog i gång kommenterade Liljestrand snabbt att det skulle presenteras ett paket mot antisemitism några dagar senare. Grunden är alltså att regeringen inte vill läcka sitt paket utan håller tillbaka lite och ETC missförstår detta. Så sker ofta, det är inte heller konstigt.

Det konstiga är Nilssons reaktion. Han lever i en värld där regeringen kontrolleras av gamla gubbar som startade SD och sen kontrollerar regeringen ner på smådetaljer. Här finns problemet.

Pengarna till resorna har alltid varit ett projekt. De har aldrig var permanenta utan alltid givits för ett eller ett par år åt gången. Förra regeringen var osäker på att ha dem kvar. Inget konstigt där. Men när en annan regering inte ens säger att den ska ta bort dem utan det misstänks, då är det nazistiska rötter som är orsaken. För Nilsson var det så rimligt att han inte behövda beakta ETC som källa, invänta en kommentar från regeringen eller liknande.

För TT är det beklämmande trots att de omplacerade Nilsson. Det finns massor med frågor som saknar svar. Nilssons självbild av att vara en av få som kämpar mot nazistiska rötter, en modern variant av syskonen Scholl, är den ovanlig? Sitter det fler journalister med samma uppfattning om en ond regering som är ett hot, eller var Nilsson en lite knäpp farbror som satt och muttrade i fikarummet? Där har TT ett problem. För många är det inte Nilssons perspektiv bland journalister som är en anomali utan en vanlig uppfattning. Han bara råkade vara den som twittrade lite för ärligt.

Problemet är inte att en pressekreterare vill ha något rättat. Problemet är att vi har ledande journalister som inte kan se neutralt på regeringen utan tror att den är ond. Problemet är inte att Nilsson blev omplacerad, eller för den delen Ebba-Slebba, utan att de historierna kommer lite för tätt. Ett par månader efter regeringsskiftet och flera journalister har hamnat i problem för att de inte kan vara objektiva.

Är de ensamma aktivister eller är de en del av en djupare kultur bland journalister, toppen på ett isberg?