När Ibn Rushd beslutade sig för att stänga ner sin verksamhet på grund av att de inte får statliga medel delades opinionen i två läger. Den ena gruppen menade att det var en dödsstöt mot muslimska bildningsförbund. Den andra menade att när pengarna försvann så fanns det ingen mening med verksamheten. Förmodligen har båda grupperna fel.

Att pengarna drogs in beskrevs av debattören Bilan Osman som att den anti-muslimska samtiden vann. Aftonbladets Jonna Sima menade att det var ett beställningsjobb från Tidöpartierna.

Föreningen bildades 2009 och har drivit bildningsverksamhet i femton år. Verksamheten är till hög grad inriktad på utbildningar i arabiska och studier i islam.

Studieförbundet har länge fått kritik. Kopplingar till Muslimska brödraskapet, antisemitism och homofobi har länge varit problematiska. 2020 beställde Göteborgs stad en rapport för att granska om det var rimligt att ge pengar. Rapporten visade på hundratusentals kronor som inte redovisades, ersättningar för studiecirklar som var påhittade och mycket annat. 12 av 23 samarbetspartners till studieförbundet hade tvivelaktigheter kring sig. En anmärkningsvärd andel.

Ett studieförbund får lära ut om religion, men pengar får inte användas till utövande av religion. Då är det inte ett studieförbund längre, utan ett trossamfund.

Sedan 2019 har förbundet kritiserats och det skapades en åtgärdsplan. Det kan tyckas att det är konstigt att det behövs en åtgärdsplan för att acceptera demokrati, sluta förespråka barnaga, homofobi och antisemitism.

Läs även: Skattemedel skattemedel ska inte gå till Ibn Rushds skräpideologi

År efter år sedan 2019 har man misslyckats med att följa sin handlingsplan och ”misstagen” har råkat ske gång på gång. En alltför tolerant svensk offentlighet har fortsatt att dela ut pengar – stora pengar. Totalt är det flera hundra miljoner som organisationen har fått.

En kanske mindre vänlig tolkning är att det inte är misstag som har skett utan att det faktiskt är så att de brister som har påtalats år ut och år in är saker förbundet faktiskt uppskattar. Utom när det ska äskas pengar, då är man snälla demokrater.

Andra studieförbund råkar ju inte göra samma misstag. Man råkar inte få föreläsningar om judars ondska eller homofobiska föreläsningar. Även om de får in publik som förespråkar sådant borde man ju be folk avlägsna sig om man vet att bidragen är hotade. Så borde det vara. Men av något skäl misslyckades Ibn Rushd år efter år att få stopp på sådant.

Eller snarare man valde att inte lösa problemen. Att lösa problemen hade varken varit svårt, omöjlig eller ens otydligt. Att fortsätta på samma sätt var ett val.

Det finns nog ingen som tror att förklaringen är otur. Det fanns ingen vilja att reformera verksamheten, att reda ut redovisning eller hålla sig anständiga. I stället bemöttes kritik med beskyllningar om rasism och liknande.

Anfall som bästa försvar fungerade ett par år, men sen brast det. Det borde, med tanke på vad som skett, ha brustit tidigare. Däremot finns en intressant twist från Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet, som betalar ut pengarna, har tidigare krävt tillbaka pengar för att Ibn Rushd inte har klarat att följa demokrativillkoren. Men när de slutar att ge pengar lutar de sig mot något annat – att studieförbundet bedöms som för litet för att klara att upprätthålla en högkvalitativ verksamhet.

Bara några månader innan beslutet att inte ge pengar inleddes ytterligare en granskning av studieförbundet vilket nog ska ses som en del av det stora beslutet:

– Vi gör nu en helhetsbedömning av studieförbundets förmåga att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar, säger Morgan Öberg, chef för Enheten statsbidrag studieförbund på Folkbildningsrådet.

Det är tydligt var problemet finns. Det är inte få medlemar. När Folkbildningsrådet kommunicerar sitt beslut säger de:

– Vi bedömer att Ibn Rushd inte har förutsättningar att förvalta och utveckla verksamheten i enlighet med statens syften med bidraget och de villkor på kvalitet som det nya systemet ställer upp, säger Inger Ashing, Folkbildningsrådets styrelseordförande.

– Det ställs stora krav på studieförbunden och det är svårt att driva en verksamhet med hög kvalitet i hela landet om organisationen är för liten, säger Morgan Öberg.

Med andra ord, Ibn Rushd bedömdes inte för litet i sig utan för litet för att klara av sina problem. Det är inte en obetydlig skillnad. Det har varit försvarslinjen för många som menar att det inte fanns något att se.

Ska man gissa så uppstår Ibn Rushd i någon form som ett eller flera muslimska studieförbund med delvis samma människor som driver liknande frågor men med ett mindre sargat varumärke.

För att slippa frågor om varför åtgärdsplan läggs till åtgärdsplan och varför man väljer att inte lösa problemen så är det enklare att lägga ner och börja om.

Så bli inte förvånande när det sker.

Läs även: Ett år av öppen antisemitism