Den sjunde oktober, och pogromen som Hamas släppte lös då, är en av de där händelserna som har ett tydligt före och efter. Det är inte bara en vattendelare för Israel utan också för resten av världen.

Den rimliga reaktionen på de rasistiska morden på ungefär 1200 personer, hundratals kidnappade, våldtagna och skadade, borde ha varit att säga stopp till rasistiskt våld. Men antisemitismen sitter så djupt att den överlevde Förintelsen och då klarar den även en pogrom.

Under förespeglingen att Israel genomför ett folkmord som hämnd för pogromen släpptes en antisemitisk våg lös över världen.

I Sverige har antisemitiska hatbrott ökat med ungefär fem gånger på ett år. Det är liknande siffror för stora delar av resten av Västvärlden. Universitet världen över ockuperas, parlament utsätts för olika typer av attacker och det sker ständiga demonstrationer.

En märklig paradox är att ytterst få av de som deltar förmodligen ser något attraktivt i de organisationer som de är nyttiga idioter åt. Homofoba, rasistiska och kvinnohatande organisationer får stöd av en normalt tolerant vänster.

Palestinagrupperna är ofta väldigt våldsamma, inte bara i sin antisemitism, utan också i hur de agerar. Byggnader har ockuperats, det har varit skadegörelse och förra veckan kastades tomater på utrikesministern när hon talade i riksdagen.

Det parti som först hamnade i blåsväder var Socialdemokraterna, med sin ledamot Jamal El-Haj. Skandalerna kring riksdagsledamoten började innan pogromen men förvärrades. Till slut lämnade han Socialdemokraterna, men Socialdemokraterna hade hållit emot i ett halvår.

Läs även: Varför sparkades El-Haj

Vänsterpartiet har inte förvånande gått längst. Det har varit en lång rad avslöjanden och flera vänsterpartister har öppet visat antisemitism. Men trots att Vänsterpartiet kallar sig antirasister så utesluts inte någon, vilket tydligt visar på att det som har skett är acceptabelt.

Läs även: Vänsterpartiets problem med rasism

Två skiften har skett parallellt och det är kanske två sidor av ett mynt. Det ena är att masken har fallit för många och antisemitism visas mycket mer öppet än förr. Det andra är att samtidigt som antisemitismen kliver ut i ljuset så accepteras den.

När världen får se judar mördas, förnedras, plågas och kidnappas i en blandning av nöje och rasism är världens reaktion att öka toleransen för hatet mot judar, inte minska den. Det är svårt att ta till sig. Det är som att hatet mot judar leder till ett slags ”ingen rök utan eld”resonemang, där tanken är att är någon så hatisk måste väl judarna vara orsaken till sin situation?

Där folk förr dömdes för hets mot folkgrupp för att ha stått i en lada med andra skinheads och skrikit nazistiska slagord kunde bilkorteger som firade massmord på judar passera utan så mycket som en häktning. Skriker man inte utplåning utan ”från floden till havet” är det inga problem. Trots att alla vet precis vad som menas. Ett Palestina från floden till havet kommer vara lika fritt från judar som Gaza är i dag. Och deras öde kommer att vara det som spelades upp för ett år sedan. Att inte fler dog i fjol beror på att morden stoppades med våld, inte för att mördarna inte ville döda fler.

Mycket har motiverats med att kriget mot Hamas är exceptionellt grymt. Det är ett krig som skiljer sig från andra och är värre. Rent grafiskt är det sant. TV och sociala medier har inte fyllts med döda barn från till exempel Jemen eller Syrien. Där det i andra krig är notiser visas i dag bilder, både sanna och falska, hela tiden. Kriget är i våra vardagsrum.

Hamas uppgifter anges åtminstone ofta med källa men mer sällan påpekas hur felaktiga de är. Redan väldigt enkla saker som att Hamas inte skiljer på civila och militära dödsoffer tas sällan upp vilket ger en bild av att det är civila som dör. Det är också minimal rapportering kring användandet av civila som mänskliga sköldar.

När High Level Military Group undersökte situationen i Gaza åt ICC (International Crime Court) var det närmast ingen rapportering om deras fynd. Kanske beror det på att de flesta anklagelser mot Israel avfärdades, till exempel påståenden om att svält används som ett vapen. De tar också upp hur Hamas använder attacker mot hjälpsändningar, låter dem plundras och till och själva hamstrar hjälp för att tjäna pengar på svältande palestinier.

Under årtionden har politiker och andra om och om igen upprepat och lovat ”Aldrig mer” Mord på judar hör till historiens skräphög. Men när det sker igen så hamnar väldigt många på fel sida. Antisemitiska myter om grymhet väcks till liv och många tror på saker som att Israel försöker genomföra ett folkmord. Kanske världens sämsta folkmord eftersom Israel förmodligen anstränger sig mer än i något annat krig att hålla antalet civila döda nere.

I rapporten till ICC betonas tvärtemot den mediala bilden att kriget är unikt i hur man försöker skona civila på den andra sidan, och man påtalar också Hamas ansvar, eller snarare brist på, för den egna befolkningen. Rapporten är väldigt läsvärd.

Året sedan pogromen borde ha blivit ett år mot antisemitism och mot terrorism men har slutat i motsatsen. Varje vecka sker demonstrationer som är tydligt antisemitiska. Judars situation i både Sverige och resten av världen har kraftigt försämrats och stödet för judarna har varit svagt.

Världens reaktion under det senaste året är skamlig. Den antisemitism som sakta har kommit tillbaka efter andra världskriget borde ha ryckts upp med roten efter bilderna från massakern för ett år sedan. I stället har rötterna vattnats och hatet får ett allt djupare fäste.

Läs även: Det är alltid Israel som ska lugna sig