Socialdemokraternas syn på väljare som går till SD påminner om synen på konvertiter. Ilskan är inte riktad mot partiets åsikter, för den kopierar de ofta, utan på de som vågar vända socialdemokratin ryggen. Politiken borde ha varit som på 90-talet när socialdemokratin styrde och SD inte fanns i riksdagen.
Jessica Stegrud (SD) och Annika Strandhäll hade ytterligare en av sina många twitterdueller i helgen. Ofta är de roliga. Den fick mig att glida i väg i tanken och mot synen på SD:s väljare.
De flesta samhällen tycks ha problem att hantera konvertiteter. Grupper eller personer som har tillhört, eller anses böra tillhöra, något men väljer att inte göra det. Det vanligaste är religion men fenomenet finns inom politik, fotboll och många andra områden också.
Politiskt är synen ofta nedlåtande. En socialdemokrat jag diskuterade med på nätet för ett tag sedan beskrev det som att arbetare som inte röstade S inte förstod sitt eget bästa. Marx hade samma tanke i sin kritik mot demokrati. Folk förstår inte sitt eget bästa och röstar därför fel. Därför får man vara försiktig med att låta arbetare få välja.
Jämfört med det tidiga nittiotalet finns två tydliga politiska förändringar. Socialdemokraterna har tappat väldigt stort, och Sverigedemokraterna har kommit in på scenen. Det har varit rörelse inom de borgerliga men de två stora förändringarna är Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har tagit en stor del av de manliga väljarna från Socialdemokraterna.
Länge fanns ett slags Svarte Petter mellan S och M med de väljarna. Det var lite skamligt att blöda till SD. Det partiet som blödde mest hade lite ofina väljare. Samtidigt talade Socialdemokraterna om att fiska i grumliga vatten. Här börjar man skönja konflikten.
Den politik som då hette grumliga vatten är i dag Socialdemokraternas. Inget konstigt där. Men. Socialdemokraterna antydde att SD:s väljare var grumliga vatten och att det fanns något farligt eller smutsigt i att få tillbaka väljarna. Det är intressant. Konvertitens skam var större än glädjen i en förlorad son.
Den här farligheten är intressant. Så länge väljargrupper stannar hos S är de inte farliga. Partiet kan hålla deras farlighet i schack. Kanske genom att tacka för rösten och sen glömma den till nästa val. Men när väljarna tröttnar och söker sig mot andra partier blir det farligt. Ulvskog satte fingret på det där när hon beskrev att valförlusten 1976 kändes som en statskupp.
För Socialdemokraterna som i nästan ett halvt sekel låg över 40 procent av väljarna är det farligt. I dag är de under 30 procent och kan mycket väl falla ytterligare. Så det finns en uppenbar fara för socialdemokratin som rörelse och framför allt för dess makt.
Här går det också att skönja en annan trend, något som Strandhäll indirekt lyfter fram. På Anders Klarströms tid som partiledare för SD ville inte väljare gå till partiet. Nu är någonstans kring var femte väljare där. Något har uppenbart hänt, särskilt som Sverige i dag är mer tolerant och öppet än då. Det är nog en omedveten poäng som Strandhäll ger.
Väljare tycks vara farliga. Socialdemokraterna är bra på makt. Bara Socialdemokraterna kan kontrollera vissa väljare. Går de till andra partier uppstår en fara. Försöker andra partier få de väljarna uppstår också fara, men av en annan typ. Men Socialdemokraterna kan tygla dem.
Det finns också en annan möjlighet med socialdemokratins förmåga att tygla. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans når över 50 procent är jag övertygad om att Socialdemokraterna kommer att försöka bilda regering med SD, antingen som stöd eller underlag.
Det första som kommer att ske är att Socialdemokraterna kommer att försöka använda ”tygla”-argumentet: ”SD är jättefarliga, men vi kan tygla dem. För vi står stabilt i vår ideologi och ändrar oss aldrig för att få makt”. Ungefär så.
Det andra som händer är chocken när SD säger nej. Ett par decennier av konflikter och personer som Strandhäll och Johansson kommer att stoppa alla möjligheter.
Samma konflikt går redan i dag att se på personnivå. Socialdemokraterna brunmålar först väljare och står sedan förvånade och undrar varför de inte vill komma ”hem”. Deras hem är ju hos Socialdemokraterna. Det är ju då man kan tygla dem.
Med tanke på hur Socialdemokraterna ogenerat först brännmärker en politik och sedan gör den till sin egen, med tanke på hur Socialdemokraterna ser makten som sin, och med tanke på hur Socialdemokraterna avskyr dem som lämnar rörelsen, är deras relation till SD inte så märklig.
Avskyn handlar mer om att partiet förlorat makt och väljare de anser sig ha rätt till än till en politik. För politiken visar de gång på gång att de kan göra till sin egen. Ilskan är mot konvertiten. Den där kompisen som började heja på Chelsea.
