Statsministern är vald. När partierna läste upp sina röstförklaringar var det en ny värld jämfört med under valrörelsen. Det blåbruna är borta. Oron för statskupp likaså. Socialdemokraterna verkar mest oroade över att regeringen inte kan lösa ekonomin, energin och brotten. Oppositionen oroas också över att det bara är tre rösters majoritet. Till skillnad från Magdalena Andersson som regerade med 100 röster av 349.
Ulf Kristersson valdes som väntat till statsminister och alla samarbetspartier höll sina löften om att stå bakom honom. Det är början till något nytt och även om flera i kammaren talade om paradigmskifte så kommer det att bli mindre omskakande än så.
Åkesson nämnde i vad som verkade vara en kommentar utanför manus att mandatet att styra ges av folket, inte av kammaren. Kammaren är representanter för folket, inte folket. Det är en påminnelse som borde framföras oftare.
Generellt så tycks det finnas en acceptans för att valrörelsen är över och att demonisering inte fungerar. Tonläget är långt mer som det brukar vara och mindre högljutt och alarmistiskt än förr.
Lena Hallengren talade för Socialdemokraterna och det är en helt ny ton från det hållet. Märklig på många sätt. Dels för att de uppenbart inte fruktar för demokratin längre utan tror att den är ohotad. Dels, eller kanske framför allt, på grund av självbilden. Hallengren uppfattar inte alls att hon och resten av regeringen tappade folks förtroende för att de misslyckades med att lösa en lång rad samhällsproblem. Tvärtom så verkar hon vara orolig för att det är en regering utan idéer och stöd som tillträder. Titta vem som talar ...
Men det kanske mest intressanta är hur ekonomi är i fokus. Inte hot mot demokratin, inte SD som Putinlakejer eller blåbrunt eller ens migrationsfrågor. Regeringens största problem är enligt Hallengren ekonomin.
Lööf höll ett lööfskt anförande. Väldigt lööfskt. Det var om den breda mitten, om hur den väntar på politiskt stöd och framför allt om att hon är jätteöppen för samarbete med regeringen. Så länge de gör som hon vill och kastar ut SD. Och så pratade hon polarisering och hur det skadar den politiska handlingskraften i Sverige. Vilket nog skulle bli resultatet om regeringen skulle dumpa SD:s 73 mandat och ersatte dem med Centerns 24 mandat. Som vanligt är alla, utom Lööf, ur takt. Det är ju inte utan att man måste undra varför hon i så fall måste avgå. Lööf gör också en del andra märkliga krumbukter. Dels påpekar hon den svindlande iakttagelsen att för första gången sedan rösträtten infördes lutar sig en regering på SD. Det är, för att vara ironisk, en milt sagt unik insikt. Ännu märkligare är det när hon hävdar att det är första gången rasismen kommer in i Rosenbad. Helt ogenerat glömmer hon hur Centern under sin mest rasistiska period satt i samlingsregeringen. Liksom att Socialdemokraterna under en lång tid använde tvångssteriliseringar i rashygieniskt syfte.
Mandaten var en återkommande fråga i flera anföranden. Regeringen beskrivs som svag med bara tre rösters övervikt. Att Andersson satt med runt hundra mandat som stöd och helt beroende av en politisk vilde tycks vara bortglömt.
Ett annat återkommande tema är att oppositionen försöker sätta en bild av att det är en marionettregering där Åkesson styr som väntar.
Dadgostars anförande kommer inte att åldras särskilt väl. En tumregel om man vill förstå politik är att utgå från den andres definition av ett ord och inte den egna. Särskilt inte om man vill måla skräckbilder. Att Dadgostar gör parallellen till Irans moralpoliser och tror att ”vandel” kommer att övervakas av en svensk moralpolis i folkdräkt är något hon kommer att få fel om. Samtidigt är det svårt att förstå varför hon antyder något sådant. Vill hon locka skratt nu och se dum ut senare, eller är tanken att i efterhand försöka hävda att hon stoppade moralpoliserna?
Mer roande är hur hon antyder en återgång till 30-talet för att sedan lovorda det som symboliserar 30-talet – folkhemmet. Folkhemmet, folk i singular, byggde på tanken om ett folk. Det fanns ingen mångkultur eller pluralism där. Och när hon antyder att regeringen går på en auktoritär väg så kommer man aldrig att komma i närheten av folkhemsåren. Det kommer inte att bli Vipeholmskola, tvångssteriliseringar eller bidragstagare som förlorar sin rösträtt.
Inte förvånande är det Miljöpartiet som står för den stora underhållningen. Det var Bolund som talade så lite snuvad på konfekten blev man ändå. Bolund går ut hårt. Han talar om ord som används på ett sätt så att de förlorar sin mening, vilket får medborgarna att tappa tron på demokratin. Förmodligen tänker många då på inte minst Miljöpartiets beskyllningar om att motståndarna är bruna – nazister. Och han har rätt, det har lett till att folk tappat tron på vad politiker säger. Han lyfter fram att regeringen är auktoritär. Enligt SAOL betyder det maktfullkomlig, diktatorisk eller egenmäktig. Kanske inget något alla kan se. Men det rimmar med den bild av statskupp som blir vanligare hos vänstern. Roande nog så byter han snabbt fot till att säga att regeringen är bräcklig med bara tre rösters stöd. Han är också upprörd över noll insatser som minskar klimatutsläppen. Om det oljeeldade Karlshamnsverket ersätts av kärnkraft skulle nog en och annan se det som en minskning av utsläppen.
Och så fortsätter det. Pladder, sorg över den egna förlorade makten men allra tydligast är hur det uppenbart inte finns någon oro för en statskupp. Vänstern använde en valrörelse till att skrika varg och inte ens Annie Lööf verkar rädd.
