När den israeliska sångerskan Yuval Raphael uppträder kommer stora delen av publiken vara hatare. Trots att Yuval är en av de som överlevde pogromen och inte är politiker. I stället för hat borde Yuval få stöd för modet att komma tillbaka efter terrordådet.
Den 7 oktober 2023 skulle Yuval Raphael gå ut och dansa. Hon åkte till Nova-festivalen, som hölls nära gränsen till Gaza. Under natten gick terrorister över gränsen och inledde en pogrom som skulle komma att kosta över 1 200 israeler livet.
Yuval lyckades fly. Hon tog sig till en busskur som också fungerar som skydd mot raketattacker. Det är en del av Israel där civila är vana vid att bli anfallna. Hon var långt ifrån ensam om att söka skydd där. Strax över 50 personer trängde ihop sig i skyddet.
Terroristerna sköt in, kastade in sprängladdningar och försökte på olika sätt döda de som sökte skydd. De lyckades till stor del – endast elva personer överlevde. Yuval klarade sig genom att ligga under de dödas kroppar i flera timmar. Inne i skyddet försökte hon trösta en annan flicka, men en terrorist sköt henne genom dörröppningen. Flickan dog medan Yuval fortfarande höll hennes hand.
Genom att följa sin pappas råd om att spela död överlevde Yuval. Utöver det psykiska traumat av att vara instängd och gång på gång utsättas för attacker, med döende och döda omkring sig, skadades hon också fysiskt. Med ett brutet ben och en allvarlig skallskada låg hon i skyddet i åtta timmar innan hjälp anlände.
Nova-festivalen är hennes senaste stora musikaliska upplevelse. Hennes nästa är Eurovision. Hon borde komma in som en hjältinna – hedrad, hyllad och stöttad för att hon orkar komma tillbaka. För att hon inte knäcktes av det rasistiska våldet. För att kärlek vann över hat.
Men Yuval är judinna och israel, och då fungerar saker annorlunda. I stället för att mötas av massiva applåder har hon tränats i att möta en buande publik. Hennes kamp är inte över – nu möter hon samma hat, fast i en annan form.
Oavsett hur man ser på konflikten i Gaza är Yuval inte en representant för den israeliska armén. Det är en lika absurd tanke som att bastubadande Kaj skulle representera regeringen Kristersson. Den svenska regeringen står dessutom sedan flera år bakom IHRA:s exempel på antisemitism, där det slås fast att det är antisemitism att låta enskilda judar bära ansvaret för Israels politik.
Yuval sjunger – hon kommenderar varken flygplan eller stridsvagnar. Hennes sång är dessutom speciell eftersom den började som terapi efter traumat att nästan mördas av terrorister. Det ger ett annat perspektiv på hennes mod. De flesta skulle vara livrädda för att ställa sig på en scen som Eurovision. Yuval gör det, medveten om att det kommer att buas – och att publiken är fylld av människor som hatar henne.
Ser man politiskt på det hela är det märkligt att Eurovision blivit så polariserat. Israel fångar det som de flesta förknippar med Eurovision – fest, kärlek, frihet, musik och tolerans. De palestinska områdena är ofta motsatsen. Oavsett om man ser till homosexuellas eller kvinnors rättigheter är kontrasten enorm mellan Israel och Palestina. Där Israel har ett av världens största Pride-tåg, kastas homosexuella från byggnader eller släpas efter motorcyklar några kilometer bort i Gaza.
En överlevare från ett terrordåd, 25 år gammal, ställer sig nu och sjunger inför en gigantisk publik där många hatar henne – trots att hon aldrig gjort dem något. Hennes motiv är terapi, och hennes låt ”New Day Will Rise” handlar om att läka efter massakern. Låten citerar till och med Höga visan: att inga mäktiga vatten kan släcka kärleken.
Hon borde hyllas. Hade det varit en cypriot, spanjor eller någon annan som rest sig efter en sådan tragedi, hade hon hyllats som en hjälte. Men eftersom hon är judinna blir reaktionen i stället, som en journalist på ETC skrev: ”Ut med packet!”
I stället för stöd, terapi och hyllningar möts en överlevare av hat. Förvisso så kallat ”gott hat” – från människor som hatar av ren välvilja. Människor som hatar ”syndare” istället för att hjälpa dem. Ett hat grundat i tron att man själv är bättre och renare än andra. Hatarna är de som gärna kastar den första stenen.
Det är människor som har modet att hata en ung kvinna. Människor som inte förstår – eller kanske inte vill medge – att de är de där fega ynklingarna som ställer sig bakom mobbaren på skolgården för att kunna sparka lite på någon som redan ligger.
Det kommer att vara en modig skara som står och buar.
