Richard Jomshofs avhopp från posten som ordförande för justitieutskottet är ett beslut med många motsägelsefulla dimensioner. Jomshof har rätt i sak – det är fel att driva på ett förbud mot halvautomatiska vapen, främst AR-varianter, – men han agerar på fel sätt. Förmodligen handlar konflikten mer om social klumpighet än politik.

De flesta partier är splittrade i vapenfrågan. Jägare och sportskyttar utgör en stor grupp som spänner över hela det politiska spektrumet. Men efter massakern i Örebro har förbudsivrarna fått övertaget. Richard Jomshof gick ut och kritiserade partiledningen genom att kalla beslutet känslomässigt och förhastat. Andra, framför allt inom Sverigedemokraterna och Moderaterna, har agerat på liknande sätt men mötts av en mjukare reaktion.

Men den typen av kritik av en partiledare borde ha framförts på ett annat sätt – och av någon annan än Jomshof. Som ordförande för justitieutskottet var han ansvarig för att genomföra de förändringar av vapenlagstiftningen som Tidöpartierna nu har enats om.

Tekniskt sett hade han kunnat sitta kvar, men det skulle i så fall ha varit jämförbart med att ha Peter Hultqvist som försvarsminister under en Nato-anslutning – det hade fungerat, men sett mycket osnyggt ut.

Mer allvarligt är dock konflikten med Jimmie Åkesson. När Jomshof kallar Åkesson känslostyrd och förhastad sätter han partiledaren i en svår sits. Återigen har han rätt i sak, men få partiledare accepterar att tunga partiföreträdare offentligt undergräver deras auktoritet. Om man vill driva en egen linje snarare än partiets, kan man inte samtidigt inneha en tung post där partiets politik skall verkställas.

Så fungerar politik, och det är alltid smärtsamt när någon som många sätter sitt hopp till tystas av partipiskan. Den finns – och måste finnas – i alla partier. Åkesson förtydligade i Expressen:

”Lagt kort ligger. Tar jag de andra regeringspartierna i hand, då är det det som gäller och det får alla finna sig i.”

Konflikten Jomshof drev fram riskerar att göra frågan till en prestigefråga för Åkesson där han aldrig kommer att backa.

Att Åkesson är ”besviken” på Jomshof är sannolikt en underdrift. Det är en konflikt mellan två oförenliga verkligheter: Jomshof har rätt i sakfrågan, men han missar att partier – särskilt i regeringssammanhang – bygger på lagarbete. Han borde ha drivit sin kritik internt i stället för att offentligt framställa Åkesson som känslomässig och förhastad.

Jomshofs fall, och kanske i förlängningen möjligheten att stoppa den hårdare vapenlagstiftningen, avgjordes av att han själv agerade förhastat och känslomässigt i sociala medier. Hade han fört fram kritiken internt eller på ett mer nyanserat sätt hade utfallet förmodligen blivit helt annorlunda.

Sverigedemokraterna genomgår en förändring – från att vara ett utanförparti till att bli en del av makten. Deras mål är att fullt ut etablera sig som ett regeringsparti. En del av det arbetet är att få riksdagsgruppen att hålla ihop. En regering kan inte ha en frifräsare som andra hela tiden måste hantera.

Det är alltid svårt att bedöma sanningshalten i läckor, men om det stämmer att Åkesson krävde ett besked om lojaliteten var till honom eller till Jomshof, är nästa fundering inte långt borta.

Jomshof är en av de mest populära SD-profilerna. För många väljare är han en självskriven ministerkandidat. Samtidigt är han illa omtyckt i andra partier, inte minst hos Liberalerna. De kommer inte att acceptera honom som minister. Dessutom har han gång på gång gjort utspel i sociala medier som har orsakat problem för Åkesson. Som oppositionspolitiker var han en stor tillgång, men efter Tidöavtalet har han snarare blivit en belastning.

Det är inte omöjligt att Åkesson såg detta som en efterlängtad möjlighet – ett tillfälle att en gång för alla sätta Jomshof på plats och ge honom valet: rätta in dig i ledet eller lämna den innersta kretsen. Andra, som Björn Söder, tycks ha gått den vägen.

Sverigedemokraterna växte fram som ett parti som inte var som de andra. Nu, för att få makt och inflytande, tycks de bli allt mer som de andra. Det är kanske ingen slump att uttrycket ”sjuklövern” används allt mindre – och att det vagare begreppet ”klägget” blivit vanligare.

Läs även: Farlig vapenpopulism hos Tidö