Richard Jomshof har rätt i att domen om korankravallerna är knasig, men borde hållit sin uppfattning privat. Men uttalandet visar på, som så många gånger förr, att det finns dubbla måttstockar. När socialdemokrater kritiserar domar är det en sak, när andra gör det är det något annat.
Konflikten kring Richard Jomshofs kritiska uttalande om att elva personer som åtalats för korankravallerna i Rinkeby frikänns av Solna tingsrätt är på många sätt intressant och består av många bitar. Det är ett mischmasch av konstigheter men framförallt ytterligare ett exempel på hur media havererar och har dubbla måttstockar. Jomshof behandlades inte som andra, i flera fall tyngre personer, när han kritiserade en dom.
Men för att börja från början. Jomshof gjorde fel. Domar är något som politiker ska hålla sig i från att kritisera. Domstolar är fristående och politiker styr med regler, inte med direkt styre. Alla i Sverige utom lite grovt ministrar och riksdagsledamöter kan kvälja domar bäst de vill. Men de som styr riket ska hålla ett avstånd. Inte minst är det tacksamt att slippa ha socialdemokrater och miljöpartister som lägger sig i domar. I Jomshofs fall verkar det handla om att inte ha tagit till sig skillnaden mellan att vara vanlig riksdagsledamot från ett outsiderparti till att bli ordförande för justitieutskottet och del av ett regeringsunderlag. Regeringskoalitionen borde veta bättre än oppositionen.
Framförallt borde åklagaren ha vetat bättre och haft alternativa åtalspunkter. En inte alltför vild gissning är att Jomshof kommenterade innan han läste domen.
Samtidigt är det en närmast vana att strunta i avståndet mellan regeringen, riksdagen och domstolarna. Birgitta Ohlsson har kritiserat otaliga våldtäktsdomar, Shekarabi kallade domen i Allramålet för ett svek mot svenska folket och Löfven önskade hårda straff mot de som försökte bränna en synagoga i Göteborg.
Det blir ofta någon mindre kommentar kring politiker som lägger sig i en dom och sen blåser det över snabbt. Det är 15 minuter i rampljuset för en statsvetare och sen dör det. De flesta är överens om att det är fel, men inte alltför allvarligt. Särskilt inte från riksdagsledamöter.
Men den här gången händer något helt annat. Media exploderar. Rättsstatens principer sägs vara hotade. Inte på det sättet som när Shekarabi eller statsminister Löfven uttalade sig, utan långt långt djupare.
Det är knappast troligt att hovrätten skulle beakta Jomshofs synpunkter hårdare än tidigare politiker som kritiserat domar. Det verkar tvärt om osannolikt. Sverigedemokraterna får sällan inflytande gratis.
Vad som däremot alltid kommer gratis är kritik och uppvisandet av dubbla måttstockar. Det uppstår en veritabel tävling i att kritisera Jomshof. Från Lars Lindström på Expressen till Annika Strandhäll. Strandhäll har ju suttit i samma regering som flera ministrar som haft synpunkter på domar. Men då var det tyst om rättsstatens hotade ställning. Varför avgick hon inte i protest då?
På samma sätt lyfter media upp frågan långt större än när det var en socialdemokratisk regering. Vilket på sitt sätt är märkligt eftersom Socialdemokraterna aldrig har gillat domstolarnas oberoende.
För media borde det någonstans ringa en klocka om varför det blir större nu. Handlar det om att Jomshof av något skäl är mer sannolik att påverka en domstol än ministrar? Eller handlar det om en personlig ovilja mot Sverigedemokraterna och att media använder nyhetsplats för att rikta kritik mot ett parti, eller ett regeringsalternativ?
Att hovrätten skulle ändra hur de bedömer fallet utifrån en tweet från Jomshof förefaller inte så sannolikt. Snarare orimligt. Skulle en hovrätt darra inför hotet att Jomshof skulle twittra?
Det finns goda skäl för Jomshof att låta bli att kommentera domar, inte minst därför att det öppnar för mer politisering av domstolarna. Det värsta som kan hända är att miljöpartister, socialdemokrater och andra börjar trycka på om domar.
Men framförallt av ett annat skäl. Efter Tidöavtalet är allt annorlunda. Udda kritik och provokationer funkar när ett parti står utanför och är långt borta från makten. Ett regeringsalternativ som är under massiv kritik behöver inte mer kritik och fler konflikter, utan framgångar. Sverigedemokraterna är förvisso inte en del av regeringen, men för de flesta tycks skillnaden vara ett ämne för ett seminarium i statskunskap. Och Tidöpartiernas viktigaste uppgift är inte att reta journalister utan att förbättra landet och bli omvalda.
