Bilar som brinner, människor som har sticksår och är gripna efter skottlossning. Bakom språket i tidningarna finns människor som både drabbas och aktivt gör saker. Ett ängsligt språk tar bort allvaret och förminskar vad som händer.
TT skriver i dag ”Körde på killar utanför skola – får fängelse”. Läser man artikeln så är det ingen som dömts för en trafikolycka utan domen är för grov misshandel. Ett slagsmål hade brutit ut och två personer hoppar in i en bil och kör medvetet på de två andra.
Ett par timmar tidigare skrev TT om att en tonårspojke hade anhållits efter en skottlossning i Solna. ”En anhållen efter skottlossning i Solna.” Läser man texten så är det inte för att ha pangat lite i luften. I stället är det flera skott som skjutits in i en lägenhet. Anhållan är för mordförsök. Inte framkallande av fara, störande av ordning eller vad man åtalas för med ett par skott i luften.
Några dagar tidigare dök en man med stickskador upp på en tunnelbaneperrong i Stockholm. Han hade inte trillat och slagit sig, skurit sig i en olycka eller något. I slutet av telegrammet meddelas att polisen utreder det som försök till mord. Ett liknande fall i Höör, några dagar tidigare, handlar om en man med både stick- och skärskador. Som visar sig vara försök till mord.
Det fortsätter och fortsätter. Allvarliga brott tonas ner till något som närmast beskrivs som olyckor. Skador som medvetet åsamkats någon beskrivs som allmänna skador. I nedtoningen finns också mycket av allvar i det som skett. TT är inte ansvariga, det är samma språk i de flesta tidningar, det är bara bra exempel från dem.
Språkligt är det korrekt. Kör någon över dig med en bil så blir du påkörd. Försöker någon mörda dig med en kniv så blir det skär- och stickskador. Men nyhetsförmedlingen missar eller vill inte förmedla det allvarliga i händelsen. Pojken som anhölls med pistolen anhölls för mordförsök inte för skottlossning.
Även i andra liknande fall beskrivs aktiva handlingar som något som uppstår närmast spontant. Bilar brinner titt som tätt. Det är oroande att det inte finns någon – motormännen, staten eller någon vem som helst – som tar tag i problemet med att bilar gruppvis börjat självantända. Särskilt som det sker i grupp ofta. Är det bildatorer som har blivit självmedvetena och begår kollektiva självmord? Kvarglömda brödrostar som överhettas och tar eld?
Bildtexten ovan är talande. 100 bilar som brinner måste vara miljoner som går upp i rök. Hundratals drabbade. I stället kort, närmast kliniskt, konstateras att över 100 bilar brinner.
Bilar sprängs också. Till synes närmast spontant. I Enköping sprängdes en bil och en person fick föras till sjukhus med ambulans. Räddningstjänsten säger: ”Vi fick in något slags smäll från en bil. När vi kommer fram så är bilen övertänd.”
Enstaka gånger är det givetvis olyckor. Felkonstruktioner på bilar, saker som händer. Men det är inte kollektiva självmord bland bilar, lägenheter som bråkar så skott kommer farande eller människor som råkar sticka sig dödligt. Det är givetvis människor som gör de här sakerna.
Kanske är det en oro för att ha fel. Den där gången när en bil började brinna i Töreboda var det en olycka och man måste rätta sig. Men de andra, hundratals gångerna, är det inte en olycka. En tidnings trovärdighet står inte och faller med att en enstaka gång ha fel och behöva rätta sig om orsaken till en bilbrand eller några sticksår.
Och det finns en viktig dimension i detta. Det är inte bara språklig kverulans, språkbruket avtrubbar oss. Skottlossningar är inte lika allvarliga som mordförsök. Bilbränder är mindre allvarliga än när någon okänd satt eld på bilar. Självklart förstår folk vad som har hänt, men det glider förbi. Ytterligare några skott, skärskador eller något annat som hänt.
Då brister journalistiken. Den förmedlar inte vad som sker och hur allvarligt det är. I stället får läsaren en grå soppa, tonlös och enkel att skrolla förbi. Till dess att det kommer en kändisnyhet eller något annat som beskrivs i starka målande ordalag. Språkligt är de motsatsen till där människor är offer. Där är språket så uppblåst att artiklar blir närmast läsvärda för att se vilken liten grej som blivit en chock, ett svek eller något annat stort. Men där de anonyma vanliga människorna drabbas är det i stället nedtonat.
I en tid där nästan allt uppfattas som språk, diskurs eller perspektiv borde journalistiken vara ännu mer uppmärksam på sådant här och tvärtom lyfta allvaret.
