I schack kallas det ”gaffel” när en spelare med en pjäs samtidigt hotar två av motståndarens pjäser. Ofta tvingas spelaren som får gaffeln mot sig välja vilken pjäs som ska offras. Det går att rädda sig men det är ofta svårt.

Den politiska vilden Amineh Kakabaveh hotar två av statsminister Magdalena Anderssons (S) viktigaste pjäser. Den ena pjäsen är det svenska – och finska – Natomedlemskapet. Den andra är regeringens budget med den omstridda pensionskompromissen samt förtroendet för Socialdemokraternas regeringsduglighet i största allmänhet.

Sannolikheten att Kakabaveh skulle bli en av de viktigaste spelarna i svensk politik var liten. Hon råkade i konflikt med Vänsterpartiet och när de inledde ett uteslutningsärende mot henne så lämnade hon partiet och blev vilde. När hon stannar i riksdagen som politisk vilde är det med en uttalad agenda. Kakabaveh vill under den tid hon har kvar i riksdagen göra så mycket hon kan. Som avhoppad vänsterpartist får hon därmed den avgörande rösten mellan blocken. 174 på var sida och hon har den 175:e.

Bristen på förståelse hos Andersson är förbluffande. Vem kunde tro att en politisk vilde, som snart kommer att lämna riksdagen, skulle använda den makt hon getts? Den amerikanske journalisten P. J. O’Rourke har sagt att ge makt och pengar till politiker är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar. Det är målande. En politiker blir politiker för att den vill ha makt. Får politikern makt kommer den makten att användas. Varje gång Andersson behöver söka stöd hos Kakabaveh så stiger priset lite.

Andersson trodde kanske att hon i och med den överenskommelse som träffats mellan Socialdemokraterna och Kakabaveh om stöd till det kurdiska självstyret i Syrien säkrat Kakabavehs stöd för återstoden av mandatperioden. Statsministern bedrog sig. Det senaste kravet från vänstervildens sida, inför den avgörande voteringen om vårändringsbudgeten, är stopp för vapenexport till Turkiet och satsningar mot hedersförtryck.

Andersson borde ha insett faran. En regering med stöd av hundra ledamöter är extremt svag. När hon tillsattes röstade 100 för och över 170 emot henne. Uppenbart borde hennes första uppgift ha varit att skapa en allians för att kunna styra landet. En uppgift hon antingen inte tog på allvar eller grovt misslyckats med.

Konsekvensen blir att så snart det blir oro i riksdagen så hamnar en enda riksdagsman i en avgörande position, vilket varje gång sätter vår utrikespolitik i pant. Det senaste budet är att om det inte blir ett stopp på vapenexport till Turkiet så läggs rösten ner. Då riskerar både budgeten och pensionerna att avgöras genom lottning. Det är hit Anderssons misslyckande med att få ett stabilt regeringsunderlag fört oss.

Fångad mellan gaffelns bägge spetsar måste Andersson skapa en lösning där hon inte veckovis behöver förhandla med Natomedlemskapet som pant. För Kakabaveh, som kurd och före detta vänsterpartist, är det inte en kostnad att skapa en växande konflikt med Turkiet. Särskilt inte om konflikten kan ”rädda” oss från ett Natomedlemskap.

När Andersson i samband med misstroendeförklaringen mot justitieminister Morgan Johansson (S) hävdade att det kunde störa processen med Nato, riktades hennes ilska mot en part som vill gå med och ser det som ett hot om medlemskapsförhandlingarna störs, det vill säga Moderaterna. För Kakabaveh är inte en skadad Natoprocess ett hot utan en möjlighet, både för ett politiskt mål men möjligen också för en framtida politisk karriär.

Det är mindre än hundra dagar kvar till valet. Andersson måste få ordning på sitt regeringsunderlag så att det inte blir ytterligare kaos. Det måste till en överenskommelse som är huggen i sten och inte ritad i sand. Fortsätter kraven och eftergifterna samtidigt som problemen med Turkiet förblir olösta, finns det en risk att Turkiets blockad av Sveriges Natoansökan ställer oss schack. Eskalerar det kan det bli matt.