I generationer har familjen Wallenberg rört sig genom det svenska näringslivet med en självklarhet som nästan blivit ett naturtillstånd. De har stått för ordning, reda och den där svårdefinierade tryggheten som infinner sig när affärer faktiskt går ihop. En betydande del av de svenska storföretagen ryms inom denna sfär.

De är så framgångsrika att deras investmentbolag Investor brukar sägas vara det enklaste sättet att slå börsens index. Så vanligt är det att utvecklingen är bättre.

När Wallenberg då kliver in i det kontroversiella gröna stålbolaget Stegra är det svårt att inte höja på ögonbrynen. Den mest angelägna frågan är ändå den mest prosaiska: hur har de tänkt tjäna pengar?

Stegra befann sig tills nyligen i ett akut finansiellt läge. Ett konsortium har nu tillfört drygt 15 miljarder kronor, där Wallenberg Investments väntas bli huvudägare. Samtidigt sker förändringar i bolagsledningen, och den tidigare Volvochefen Leif Johansson föreslås som styrelseordförande. Bland övriga investerare återfinns även IMAS, med koppling till IKEA.

Det talas om att Stegra nu kan sluta fokusera på att jaga pengar och börja producera grönt stål. Det talas om en nystart: mindre jakt på kapital, mer fokus på att faktiskt producera grönt stål. Med 15 miljarder i ryggen finns åtminstone förutsättningarna att färdigställa anläggningar och komma i gång.

Det finns också ytterligare 50 miljarder i olika lån som kan frigöras när den egna delen av finansieringen är löst. Enligt uppgifter i DN ska upp till 10 miljarder av dessa lån omfattas av statliga kreditgarantier.

Att Stegra löser finansieringen borde vara en god nyhet som väcker glädje: ett nytt svenskt storföretag, en liten stad som kan växa och ny teknik som tas fram. Oron rör de statliga garantierna. Många gånger förr, inte minst Northvolt, har kostat skattebetalarna miljarder. Lägger man till vindkraft och andra gröna projekt blir det mycket mer. Den gröna bubblan är dyr.

Å ena sidan har man nu en fungerande och extremt duktig ägare. Å andra sidan finns empirin över hur det går för den här typen av bolag. Kan Wallenberg och Leif Johansson rädda Stegra?

Man kan hoppas det. Men det vore naivt att bortse från att kalkylerna sannolikt innehåller en inte obetydlig andel offentligt stöd – bidrag, lån och garantier från staten och EU. Det är, om man ska vara mindre hövlig, en modell där skattebetalarna bär riskerna medan vinsterna förväntas hamna någon annanstans. Wallenbergs insats är begränsad, medan lån och annat är omfattande.

Därför borde regeringen vara tydlig: inga ytterligare pengar till Stegra. Bolaget har fått nya ägare och får därmed också ta ansvar. Är man beredd att göra en sådan investering har skattebetalarna ingen skyldighet att rädda företaget.

Det finns en paradox som uppstår när Wallenberg har gått in. Stegra är i princip säkrare från konkurs, åtminstone på kort sikt. Wallenberg tar inte en sådan smäll; de bygger för generationer, och man ska kunna lita på deras investeringar. Samtidigt är de duktiga på att få statligt stöd. Risken är därför att om det går sakta, eller åt fel håll, så kommer staten att rädda dem – eller snarare skattebetalarna.

Därför behöver vi ett löfte om att inga fler skattemedel ska gå till Stegra.

Läs även: Vem har förtroende för Morgan Johansson?

Följ mig gärna på X/twitter