Morgan Johansson gör ett nummer på X av att det i en intervju ställs frågor till SD kring ministerposter. SD menar att de har kompetenta politiker till alla poster, om de vill. Och då kommer följdfrågan om posten som finansminister: sitter Elisabeth Svantesson säkert? Svaret blir att man passar.

I Johanssons universum är det stort. Jättestort. ”SD vill inte uttala sitt stöd för Elisabeth Svantesson efter valet”, jublar Johansson. Han följer upp med att det måste vara jobbigt för Svantesson att inte få det stödet på sin stora dag, när vårbudgeten presenteras.

Det är svårt att tro att Johansson inte förstår spelet. Morgan Johansson är inte obegåvad; snarare tycks han odla en viss sorts illvillig skärpa. Han förstår att det svaret gäller för alla ministrar utom just statsministerposten. Först vinner man valet och sedan förhandlas politiken och ministerposterna. Han själv borde vara medveten om att det inte finns någon utlovad ministerpost åt honom, utan att det avgörs efter valet. Det är en självklarhet.

Särskilt för Johansson, eftersom Socialdemokraterna går till val som ensamt parti, efter att det blivit alltför uppenbart att Magdalena Andersson inte förmår att förhandla ihop ens ett block. Hur det ska gå med politiken om de vinner är en gåta. Men rödgröna är ett bra alternativ för dem som tycker om en politisk variant av ”Finns i sjön”.

Men låt oss stanna vid Johansson. Han är enormt förtjust i den typen av personangrepp. Man kan nästan se hur han ler när han skriver att det måste vara jobbigt att det inte finns stöd. Kanske ska det göra ont på dem som inte delar hans uppfattning.

Det finns en förbluffande brist på självinsikt hos Morgan Johansson. Han skrattar åt att andra kanske inte har förtroende från andra partier. Men hur är det med hans eget förtroende?

Johansson satt som justitieminister när kriminaliteten bredde ut sig. Han förminskade problemen, svamlade om att oskyldiga hade mycket liten risk att skadas och försökte slå ifrån sig. Problemen växte snabbt över hans huvud och det fanns ingen möjlighet för honom att få tillbaka kontrollen. Som lök på laxen var han under krisåren med migrationen även migrationsminister. De problem vi har i dag på flera områden växte till stor del fram när han var ansvarig.

Alla utom Johansson själv fattade det. Magdalena Andersson flyttade honom från justitiefrågorna till utrikesfrågorna – en post där han kan vara pompös med begränsade möjligheter att orsaka skada. Det är kanske tryggt för partiet. Men att han petades kan ingen ha missat.

För det är uppenbart att partiet saknar förtroende för honom när det kommer till brott och migration. Han har fått sparken. Hans framgång i att lösa den skenande brottsligheten var osynlig. Redan 2017 var han bombsäker – vi var på väg att knäcka gängen. Femton år tidigare var han lika säker: det skulle ta honom tio år att få Sverige fritt från narkotika. På migrationsområdet försöker partiet närmast förneka att han har funnits och hävdar att de drev igenom ett paradigmskifte inom migration. Morgan Johansson är en säregen blandning av stora ord och små framgångar.

Man måste förstå om Magdalena Andersson är frustrerad. Skånedistriktet är ett av de mäktigaste i partiet, och det ligger långt till vänster. Det är inte bara ett ideologiskt apart distrikt, utan det väljer också personer som Morgan Johansson, Ola Möller och Heléne Fritzon att företräda dem. Jamal El-Haj är en annan av deras profiler. Och Andersson är för svag för att sätta ned foten mot dem. Att helt göra sig av med Johansson tycks inte vara ett alternativ, hur frestande det än må framstå i stunder av eftertanke.

Johansson tycks vara spegelbilden av Kung Midas, den mytiska kungen som förvandlade allt han rörde vid till guld. Alla politikområden som Johansson rör vid blir kaos. Men det finns något fascinerande över den typen av självbild som socialdemokratiska pampar har. Knarket, migrationen och gängen blev kaos, och trots det försöker han hitta brister hos andra.

Man kan skratta åt bristen på självinsikt och den illvilja som Johansson visar. Men det finns ett stort och verkligt problem i bakgrunden. Om och om igen tar Johansson och andra på sig politiska uppdrag som de inte klarar av. Vi lever med konsekvenserna av hur han misslyckades med narkotikan, migrationen och brottsligheten.

Det är samma sak med de flesta socialdemokrater som vill bli ministrar. De vill ha makt, position och ansvar som de inte kan bära. Vad ska socialdemokraterna göra med brotten om de inte längre kan kopiera Tidöpartierna? Hur ska det gå med ekonomin, jobben, integrationen och mycket annat?

När socialdemokrater blir ministrar utan förmåga att hantera sina ansvarsområden är det vi andra som får ta smällen. Elräkningarna, brotten, migrationen och annat är folkets bördor – inte den socialdemokratiska elitens.

Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet. Ett förslag vore att bara släppa fram kompetenta politiker. Men risken är att det i så fall blir en mycket liten regering. Man ska inte heller utesluta att Andersson svarar pass på frågan om Johansson får bli minister igen.

Läs även: Public service måste förtjäna sitt förtroende

Följ mig gärna på X/Twitter