Ärligt talat är nog inte ens åklagaren förvånad över att Karl Hedin på fredagen friades i hovrätten. Tingsrätten har tidigare inte bara friat Hedin utan även påtalat att åtalet för jaktbrott var så uselt att det i sig var tillräckligt för en friande dom. Ändå skulle det dras ett varv till, i högre instans.

Intrycket är att åtalet mot Karl Hedin egentligen handlar om andra saker än ett jaktbrott som inte ägt rum. Upprinnelsen är att Hedin som debattör och föreläsare skapade sig en stark position som kritiker av en dålig rovdjursförvaltning i Sverige. När sedan ett jaktbrottsmål kraftigt missköts och Hedin är med och skriver en bok om fallet blir det pinsamt för den ansvarige åklagaren.

Ungefär samtidigt, i ett äktenskap i upplösning hos några bekanta till Hedin, anmäler hustrun sin make för jaktbrott. Och inte bara det, hon yttrar också de magiska orden att Karl Hedin är inblandad. Viserligen får kvinnans trovärdighet betraktas som låg för att inte säga obefintlig. Men plötsligt öppnar sig en möjlighet att klämma åt en kritiker av den svenska rovdjurspolitiken.

Hedins telefon avlyssnas – enligt Hedin olagligt. Det leder till att han, inte tidigare straffad eller involverad i någon brottslighet utan i stället en framgångsrik entreprenör, får sitt hem stormat av polisens insatsstyrka. Över 30 poliser ingår i operationen. Aktionen motiveras med att Hedin är jägare och får anses tungt beväpnad. Att be en man strax under 70 komma in till stationen för ett samtal hade kanske varit ett mer proportionellt agerande.

Behandlingen av Hedin som sedan följer framstår som rena rättsövergreppet. I ilfart körs Hedin till Stockholm och placeras i häkte. Bland missbrukare där han inte får ha egna kläder, väcks varje timme, måste be om lov för att gå på toaletten och en lång rad andra förnedrande behandlingar. Kontakten med omvärlden begränsas till brev som censureras. Vi läser ofta om grova brottslingar som släpps samma dag utan häktning. Hedin hölls häktad i 31 dygn.

Det fanns ingen död varg eller några andra bevis för brottet Hedin anklagades för. Straffvärdet var lågt – inga jaktbrott har haft straff som överstiger två års fängelse, vilket är ministraffet för att till exempel kunna telefonavlyssna någon. Men som med det mesta i jakten på Karl Hedin verkar inga normala regler ha följts.

Tingsrätten blev en fars där domaren påpekade att det dåliga åtalet i sig är tillräcklig grund för ett friande. Ett juridiskt sätt att säga att åklagaren inte borde ha väckt åtal. Trots detta sker ett överklagande till hovrätten, med samma bristfälliga utredning som underlag. Hovrättens friande dom är därför helt självklar. Det är inte så att Hedin har friats från skuld – det har aldrig funnits skäl för misstanke om skuld. Det är en viktig skillnad.

Häxjakten på Hedin är en enorm skandal. För Hedins del handlar det givetvis om upprättelse och om att inte bli oskyldigt dömd. Men för landets skull finns en större fråga – kan vi lita på staten? På rättsväsendet? Hur många andra Hedin finns det som åtalats utan något som ens liknar hållbara bevis?

I kommande vecka får Sverige en ny justitieminister. Det finns två viktiga uppgifter för den ministern. Den första är att offentligt be Hedin om ursäkt och påtala bristerna i hur han behandlades. Det ska inte gå att säga: ingen rök utan eld. Hedin måste rentvås helt och hållet.

Det andra är att tillsätta en kommission som går igenom ärendet på nytt. Ledd av en åklagare som har större lojalitet mot rättsstaten än mot kollegorna. Det finns många i den här härvan som bör granskas.

Att utreda och pröva det som skett, hur åklagaren och polisen agerat, är ytterst inte en fråga om att rentvå Karl Hedin. Det är att värna rättstaten.

Karl Hedin är friad – nu även i hovrätten. Det är ett första steg. Nästa steg är att återskapa förtroendet för rättsväsendet.