En gängkriminell som är misstänkt för att drograttfull ha kört på och dödat ett barn släpps utan häktning trots att polisen och media rapporterade om hot mot vittnen. Karl Hedin satt häktad i en månad misstänkt för att ha skjutit en imaginär varg. Märkliga tolkningar av regler försvårar kampen mot gängbrottsligheten och politikens första strid måste rimligtvis vara tillsammans med, inte mot, rättsväsendet.
När polisen kom till trafikolyckan i Märsta, där en elvaåring dog, beskrevs situationen som tumultartad. Den gängkriminelle som körde bilen hade fått uppslutning av andra. Det var svårt att hålla ordning, svårt att få vittnen att tala och tidningarna hade svårt att få vittnen att berätta. Intervjuade ville vara anonyma. Hotet fanns där hela tiden.
Trafikolyckor borde verkligen inte kombineras med rädsla. Det borde vara en enkel sak. Inte mängder med polisbilar utan några få poliser som tar in vittnesmål. Även om tragedin är enorm så borde polisjobbet vara rutin.
Ett dygn senare släpps föraren. Han är misstänkt för flera brott: drograttfylla, vårdslöshet och vållande till annans död. Men han släpps. Inte förvånande väcker det ilska.
Åklagaren måste ha tappat något. Verkligen tappat något. I normalfallet ska inte folk vara häktade i onödan, men finns det risk för att gärningsmannen antingen försöker påverka utredningen eller avvika finns skäl för häktning.
Polisen konstaterade redan från början att det förmodligen skett övergrepp i rättssak. Varför skulle det sluta där?
Kontrasten är slående om man jämför med ett annat fall som Bulletin flera gånger har skrivit om: Karl Hedin. Han satt häktad i en månad. I dag flera år senare har åklagaren trots två omgångar i domstol aldrig ens lyckats bevisa att ett brott har begåtts, än mindre att det skulle ha begåtts av Hedin. Ändå satt han häktad med maximala restriktioner.
Hedin var tidigare ostraffad. Den gängkriminelle har förekommit i flera utredningar om allvarliga brott, bland annat om mord. Vem som är sannolik att försöka störa rättvisan och vara ett hot mot andra är uppenbart för alla utom åklagaren. På samma sätt med risken för att den misstänkte flyr landet eller på annat sätt undanhåller sig rättvisan.
Även om man ser till offren är det väldigt olika. Ett barn är dött. Han skulle ha gått till skolan, lekt och gjort andra saker som barn gör. I andra fallet fanns ett rovdjur. Myndigheternas värdering av vad som är allvarligt är iögonenfallande.
Det är väldigt mycket som måste ändras för att få ordning på brottsligheten i Sverige. Det är lagar som måste korrigeras, ändras och skrivas om. Det är fler fängelser och häkten som måste byggas. Fler poliser, åklagare, domare och andra personella resurser till hela rättskedjan måste fram.
Men det måste också till en förändring hos den befintliga personalen. Lagstiftningen finns många gånger på plats men används på märkliga sätt. Har det funnits hot mot vittnen så finns uppenbart en risk för övergrepp i rättssak vilket kan vara grund för fortsatt häktning.
Ska det gå att hantera den brottsvåg vi går igenom nu så måste det finnas en gemensam vilja hos politiken och rättsväsendet. Om åklagare brister kommer det att spela roll för hela hanteringen av brotten. Många poliser vittnar om uppgivenhet över att de lyckas ta fast brottslingar men att brottslingarna aldrig ens häktas utan släpps samma dag. Det är väldigt märkligt om lagar måste göras om och tid tappas på grund av den egendomliga anledningen att rättskedjan inte vill tolka lagar efter lagstiftarens intention, och lagen måste skrivas om för att hantera bland annat åklagare. Det är ju uppenbart inte det som borde vara problemet.
På samma sätt som en svala inte gör en sommar så är inte enstaka åklagare det stora problemet. Det är större än så. Däremot måste det finnas en gemensam vilja från politiken, polisen och rättsväsendet att lösa den tunga brottsligheten och knäcka gängen. För om ett av leden brister kommer de andra att bli ineffektiva.
Som det ser ut får vi hålla tummarna att den gängkriminelle är snäll och dyker upp i rätten som han lovat.
