Entreprenören Karl Hedin häktas och förnedras av det svenska rättsväsendet. Ingen lyckas ens bevisa att något brott är begånget, än mindre att Hedin är inblandad. Men när Hedin försöker att få upprättelse sluts leden och ett andra övergrepp sker.
De flesta svenskar har en känsla av att Sverige är ett rättvist land. Om något går fel löser staten och myndigheterna det så snart de får information. Korruption existerar knappt – ingen skulle komma på tanken att muta en tjänsteman med några sedlar. Allt är väl, eller?
På ytan ser det ut så. Men under ytan finns en mörkare bild. Korruptionen handlar inte om sedelbuntar utan om vänskapsband, karriärer och informella nätverk. Orättvisor rättas till – men bara så länge fel personer inte drabbas. Om det görs, är rättvisa lika omöjlig som i mindre demokratiska länder.
Den franske tänkaren Alexis de Tocqueville ska ha sagt att när förtryckarens hand vilar på din panna spelar det ingen roll om den bärs av tusen armar eller bara en. Orättvisa gör lika ont, oavsett om den sker i en diktatur eller i en demokrati.
En välfungerande demokrati har spärrar mot övergrepp och korruption. Sverige har alltför dåliga sådana skydd.
En orsak är att det ofta är kollegor som granskar varandras misstag. Åklagare och poliser utreds av interna enheter – inte av en oberoende instans. Att anmäla en kollega riskerar att skada den egna karriären, medan lojalitet inom systemet kan löna sig.
När insatsstyrkan 2018 stormade Karl Hedins bostad började en rättsprocess som blottar hela bristen på skydd mot myndighetsövergrepp. Det blev starten på en kamp för rättvisa – lika hopplös som Sisyfos kamp mot stenen.
En äldre, ostraffad man grips av nationella insatsstyrkan och förs till Stockholm, där han hålls häktad i en månad. Restriktionerna är massiva – långt ifrån vad man kan förvänta sig i ett misstänkt jaktbrott. Bevisläget är dessutom svagt: det går inte ens att styrka att någon varg dödats, än mindre att Hedin haft med saken att göra.
En person häktas och hålls under restriktioner som motsvarar de tyngsta brottslingarna. Men rättsväsendet förmår inte ens att bevisa att det har skett något brott. Hur är det möjligt att ha någon häktad om man inte ens vet om något brott har begåtts?
Fyra år senare avslutas processen. Hedin frias för andra gången – så tydligt att det väcker löje. Domstolen konstaterar att de inte ens behöver höra Hedins försvar; åtalet är så undermåligt att det saknar relevans. Åtalet framstår som en fars, men för Hedin är det en tragedi som aldrig har avslutats.
Åklagaren borde ha prövats för att ha väckt ett uppenbart ogrundat åtal. Det är en av alla de spärrar som borde finnas – men inte gör det. Istället får åklagaren en chans till, men fälls åter med samma pinsamma resultat. Jaktbrott leder bara till fällande domar i ungefär 30 procent av fallen – ett tecken på att många åtal aldrig borde ha väckts.
Vice riksåklagaren medger att det begåtts tjänstefel – men kallar dem ”ringa”, och menar att de därför inte går att åtala. Ett bekvämt sätt att erkänna fel, utan att behöva peka ut någon ansvarig.
Att Karl Hedin utsatts för ett övergrepp är uppenbart. Men få försvarar honom. En av de få som tagit hans parti är Leif GW Persson. Inom politiken är det framförallt Lars Beckman och Sten Bergheden bägge moderater som protesterat. Majoriteten tiger.
Samtidigt belönas de jurister som dolt varandras fel. I stället för att ställas till svars gör de karriär. Där rättvisan borde vara blind, väljer den i stället att blunda.
Många karriärer borde ha varit över när Hedin friades i tingsrätten. Men processen dras vidare i flera år till. Det är inte rättvisan som söker upp de som har gjort fel, utan i stället ett rättsväsende som försöker att förneka rättvisa åt Karl Hedin. De som gjorde fel borde ha stoppats, men i stället förnekas Hedin både rättvisa och en ursäkt.
En så enkel sak som att justitieminister Gunnar Strömmer skulle be om ursäkt eller ens träffa Karl Hedin är omöjligt att få till.
