Karl Hedins kamp mot staten är större än en enskilds kamp för upprättelse. Målet mot honom är så genomruttet att det får en påverkan på hela systemet. När Hedin vägras upprättelse innebär det att staten säger till jurister, poliser och andra i rättsväsendet att de kan komma undan - att de inte behöver följa regler eller bry sig om rättvisa. Därför är Karl Hedins rättvisa och upprättelse en fråga för oss alla.
Fallet Karl Hedin borde ha ändat många karriärer och Hedin borde ha fått sin offentliga ursäkt. Men i stället valde justitieminister Gunnar Strömmer att rädda dels systemet och dels Morgan Johansson - sin företrädare.
Det borde ha gjorts en utredning likt den som de moderata riksdagsledamöterna Sten Bergheden, Christer Carlsson och Lars Beckman krävde.
Rättsväsendet borde ha granskat de fejkade bevisen, den olagliga avlyssningen, de vittnesmål som senare visat sig vara lögner. Men de ansvariga gick fria. Hade man lyssnat på de tre moderaterna hade inte bara Hedin fått upprättelse utan det hade också gjorts tydligt att det inte är acceptabelt att försöka döma en oskyldig.
Hedin borde ha fått upprättelse. En offentlig ursäkt från justitieministern. Det skadestånd han begärt – som han ville skänka till Centrum för rättvisa – borde ha betalats ut. Sverige borde ha tagit ställning för rättsstaten.
Men i stället tog kollegialiteten över. Dokument försvann. Processerna drog ut. Juridiska klagomål besvarades halvhjärtat. Ruttenheten var tydlig. Kanske resonerade kåren: enade vi stå, söndrade vi falla. Så räddades karriärer, men rättvisan föll.
När Justitiekanslern medger att fel begåtts tilldelas Hedin 31 000 kronor. En summa som motsvarar vad någon kan få för att ha blivit felkönad i ett offentligt dokument. Samtidigt får en dömd våldtäktsman 840 000 kronor i skadestånd – för att han inte fått ungdomsrabatt, trots att han dömts för två grova gruppvåldtäkter.
För att sätta saken i perspektiv: Hedins kompensation motsvarar 42 kronor i timmen. Så mycket ansåg staten att frihetsberövandet, förnedringen och skadan på hans yrkesliv var värd. 42 kronor i timmen. Hur värderar du din frihet?
För att ge något att jämföra med. En person som är under 17 år får ungefär 89 kronor i timmen innan OB för helger, kvällar och liknande. Då är man ledig större delen av dygnet, kan tala med nära och kära och har tillgång till egen telefon, medier och liknande. Hedins kompensation var hälften av minilöner för en 16 åring.
Hedin försökte få rättvisa i Stockholms tingsrätt. Men domstolen ville inte ens pröva hans mål. Det som borde ha varit självklart avslås – kanske för att det skulle kräva att högt uppsatta jurister vittnade under ed. Just att vittna under ed skulle kunna skapa en hel del problem för höga jurister.
Formellt går det att överklaga. Men Hedin har avstått. Han är 76 år, håller på att sälja sitt livsverk – en stor och framgångsrik industrikoncern.
Målet är sannolikt avgjort på förhand. Den JK som beslöt att 31 000 kronor var tillräcklig ersättning har befordrats – och är numera president för Svea hovrätt, den instans som skulle hantera en eventuell överklagan. Mari Heidenborg som hon heter har sannolikt samma uppfattning om rättvisa i dag som när hon tyckte att Hedin förtjänade 42 kronor i timmen.
Det är inte bara Karl Hedin som förtjänar bättre – det gör Sverige också. Att han ens hade en chans beror på att han var känd, hade pengar och kontakter. En vanlig svensk hade krossats.
Men frågorna kvarstår – och kräver svar. Inte bara för Hedin, utan för rättsstaten:
Varför valde så många jurister att blunda för rättvisan?
Var det hat mot Hedin? Ville man statuera exempel? Eller var det ren avundsjuka?
Ytterligare en aspekt: Målet har präglats av anonymitet. De ansvariga personerna – av kött och blod – har gömt sig bakom titlar och myndighetsfasader. De är namngivna i dokument, men osynliga i debatten. Samtidigt som regeringen talar om tjänstemannaansvar pågår övergreppet mot Hedin. Men rättvisa kräver inte nya lagar. Det räcker med mod – eller kanske bara anständighet.
Flera delar av processen – som att en äldre man visas upp i handbojor och fångkläder, att kriminalvården agerade som de gjorde, att man skickade insatsstyrkan i stället för att bara be honom komma till förhör – pekar på en vilja att förnedra honom. Det hör inte hemma i en rättsstat.
Att ge Karl Hedin rättvisa är inte bara hans rätt – det är en trygghet för oss alla. Vår möjlighet att få rättvisa om det är vi som råkar illa ut hänger ihop med Hedins upprättelse.
