TT skildrar hur behandling av klimatångest har utvärderats av svenska forskare på det där opartiska sättet som alltid finns i svensk media. De skriver:

”Är det rätt att behandla befogad oro och nedstämdhet över klimatförändringarna? Ja, menar svenska forskare som är först i världen med att ha utvärderat ”klimatterapi”.

Befogad är onekligen ett lite märkligt ord att smyga in så. Lite som att klimatterapin är en bot mot att se en sanning.

Gerhard Andersson är professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet. Han vet att frågan är kontroversiell. Men han tycks också luttrad. 1177 fick ta ner sin sida om klimatångest, men han står på sig:

– En del säger att man absolut inte får patologisera detta – utan att man ska må dåligt över klimatkrisen. Men gör det saken bättre?

En möjlighet vore ju faktiskt att oja sig mindre, inte tro att himlen ska falla ner över våra huvuden utan i stället läsa mer och med bredd. ”Slutet är nära” är sällan en bra inställning för att få ett lyckligt liv.

Kanske kommer vi en dag att få se Anonyma klimatalarmister. När världen om ytterligare ett par decennier inte har gått under måste det på något sätt uppstå en förlikning för att undvika kognitiv dissonans. Antingen får man sluta och bestämma sig för att man räddade världen, eller fundera på om det är en ångest som är drivande snarare än världens tillstånd.

Men det sätter också fingret på en annan fråga – etiken kring klimatdystopier. Var går gränsen för när man börjar göra andra illa?

För TT:s lilla ord ”befogad” är inte bara en vinkling utan också ett sätt att säga att världen inte håller på att gå under. Kanske förändras världen, men oron måste begränsas till det befogade. Hade världen varit på väg att gå under så skulle ingen oro vara obefogad, panik skulle vara helt rimligt. Faktiskt en helt självklar känsla.

Där finns också en intressant reflektion om svensk roll i det globala sammanhanget. Med utsläpp på någon tiondels procent, hur befogad är tron att vårt arbete ger märkbara effekter?

Kontrasten i behandling av klimatångest och de som talar om klimatnödläge eller om självförsvar till exempel när de blockerar bilar är slående. Hanteringen av ångesten måste inte bli så utåtagerande utan det finns nu till och med självhjälp via nätet. Skulle det möjligen kunna finnas självfixerade tonåringar som lever ut sin ångest i klimatrörelsen?

– Vår slutsats är att ett självhjälpsprogram kan ha positiv effekt, säger Andersson.

Men Andersson kämpar i uppförsbacke. Många tycker inte att klimatångest är en oförmåga att hantera oro, självkänsla och otillräcklighet. De ser det i stället som insikt och klarsynthet. Kanske en form av särbegåvning.

Andersson har några punkter för att hantera känslor av klimatångest. Tala med vänner och familj undvika dåliga nyheter och begränsa skärmtiden. Listan borde vara enkel att utöka med punkter som att undvika kontakt med miljöpartister, vara försiktig med konsumtionen av SVT:s nyheter och liknande.

En demokrati ska självklart alltid akta sig för att utmåla meningsmotståndare som psykiskt sjuka, karaktärsdefekta eller på annat sätt skadat gods. Men det är onekligen roande att se att politiker står i ena hörnet och skriker i falsett om att världen håller på att gå under medan universiteten står i andra hörnet och försöker hjälpa de som tar domedagsbudskapen på för mycket allvar.

Det vore roligt att se en debatt mellan Gerhard Andersson och Märta Stenevi om klimatångest. Är det en sjukdom eller en insikt? Bör regionerna erbjuda kostnadsfri vård för klimatångest eller ska de som har det få en medalj?

Men framförallt är det tacksamt att TT och vetenskapen sätter ett slags tak på oron. Världen går inte under. Man bör hålla sig till det befogade och tappar man kontrollen så finns hjälp.