Det tycks ske en bredare politisk förändring över hela västvärlden. Det som diskuteras mest är krisen inom Public Service, som just nu är aktuell i Storbritannien. Men parallellt med den börjar klimatfrågan att tappa fart.

För några dagar sedan konstaterade ordföranden för klimatmötet COP30, André Corrêa do Lago, att det inte längre finns samma momentum i klimatfrågan. De rika länderna har tappat intresset.

– Det är inte bara i år, det har pågått i flera år, men det har inte fått samma uppmärksamhet som nu, säger han i en kommentar.

Att de rika länderna har tappat intresset är inte särskilt förvånande. Konferenserna handlar inte så mycket om att minska utsläppen globalt, utan mer och mer om hur den rika världen ska kompensera.

Ett av besluten på förra mötet, COP29, var att inrätta en fond där rika länder bidrar med pengar som fattiga länder kan söka vid klimatkatastrofer. Sverige bidrog med 200 miljoner kronor, Danmark och Norge med ännu mer, medan Finland var något mer sparsam. Inte förvånande var Miljöpartiet mycket kritiska och ville att Sverige skulle bidra med minst tre gånger så mycket.

Förskjutningen från fokus på utsläppsminskningar till kompensation är givetvis en viktig faktor, men de stora ekonomiska konsekvenserna spelar också in. De utlovade guldbaden visade sig vara illusioner snarare än verklighet. I stället riskerar västvärlden sina ekonomier.

En annan förklaring till det minskade intresset är sannolikt att befolkningarna själva börjar omvärdera frågan. Oron sjunker, inte minst efter att många av de utlovade katastroferna uteblivit.

När Al Gore mottog sitt Nobels fredspris 2007 handlade hans tacktal bland annat om att Nordpolen skulle vara isfri 2014. Han är långt ifrån ensam om att ha gjort förutsägelser som visade sig felaktiga, och att folk slutar lyssna är inte konstigt. Ett tal som tydligt inte grundades i vetenskap.

Skillnaden syns även hos befolkningen. 2019 ansåg 51 procent av flickorna och 34 procent av pojkarna i undersökningen Ungdomsfokus att klimatet var den viktigaste frågan. I år är siffran 15 respektive 13 procent. Unga oroar sig i dag för andra frågor.

Frågan finns kvar i bakgrunden, men den dominerar inte längre. Den fungerar mer som en hygienfaktor. Få vill leva med miljöförstöringen som syns i Ryssland och tidigare kommunistländer, men oron för planeten minskar. Fler och fler ser att det är mängder av rop på varg.

Uppenbart är oron låg även hos politiker. Pandemin visade tydligt att om det finns oro kan man genomföra snabba, tuffa och ibland drakoniska åtgärder. Att man inte gör samma sak med klimatet beror i grunden på att det inte finns någon panik.

COP-mötena följer samma mönster. Hade det funnits djup oro hade man inte accepterat olika regler för u-länders utsläpp, utan i panik stängt ner allt. Man hade helt enkelt kört över de största utsläpparna, kanske till och med hotat med militära insatser.

I stället blir mötena allt mer biståndsmöten. Fokus förskjuts mot pengar och bort från utsläpp. Ett stående skämt är att varje COP-möte avslutas med ännu en flygplats på Maldiverna , så att fler turister kan flyga in.

Snart 20 år efter Gores Nobels fredspris är både folk och politiker lugnare. Det är uppenbart att vi varken kommer att brinna upp eller att isarna ska smälta. Väljare fokuserar istället på mer konkreta frågor.

Kanske är det tydligaste exemplet på att klimatfrågan bleknar att Greta Thunberg numera både flyger och engagerar sig i andra frågor. Hon tycks övertygad om att situationen inte är så illa.

För politikerna är det fortfarande spännande att delta i konferenser för att ”rädda världen”. Men även här märks det minskade intresset, allt färre toppolitiker deltar, eftersom de har viktigare saker att göra än att oroa sig för en värld som inte är på väg att gå under.

Så gör som Greta – slappna av.

Läs även: BBC:s bluffkultur – och varför kritikerna har rätt

Följ mig gärna på X/Twitter