Debatten om BBC och hur de har vinklat nyheter följer väl intrampade hjulspår. Det sägs få saker som förvånar. Upprör – ja, men inte förvånar. Det är nästan en debatt så mekanisk att den kunde ha skrivits av en AI. Samtidigt finns en tydlig skillnad mellan dagens diskussion och den som följde när Henrik Jönsson deltog i 30 minuter.

Försvaret går huvudsakligen längs två linjer. Det ena är att det inte är allvarliga brister att hård kritik är befogad. Det andra är att felen snarare var misstag än medvetna förfalskningar. Till exempel i fallet med Trumps tal sägs det inte vara så allvarligt, eftersom han ska ha sagt liknande saker vid andra tillfällen.

Låt oss ta två exempel på hur det svenska försvaret av BBC ser ut. Det första är journalisten Emanuel Karlsten. Han menar att det inte är så illa, eftersom ingen har fällts i domstol och eftersom de avgående cheferna tar ansvar. Det som har skett är, enligt honom, ”en extrem avvikelse”.

Men ser man till exempelvis rapporteringen om Gaza är det, enligt The Telegraph, ungefär två bluffnyheter i veckan. Det låter mer som vardag än som en ”extrem avvikelse”.

Karlsten menar också att det är BBC:s egna interna mekanismer som har hanterat frågan, snarare än yttre påtryckningar. BBC gör fel, BBC tar ansvar – och alla borde gå vidare, för det finns egentligen inget att se här.

Upptakten till avslöjandet var en journalist som skrev ett PM till BBC:s styrelse efter att han avgått som ett slags intern granskare och rådgivare. Han hoppade av uppdraget för att hans roll inte togs på allvar. BBC:s chefer varken löste problemen som lyftes fram eller, i många fall, ens erkände att de fanns. PM:et fanns inom organisationen, men avhoppen kom först när rapporten blev offentlig.

BBC har dessutom, trots att de kände till rapporten, ljugit för allmänheten, politiker och den judiska befolkningen om att det inte fanns någon bias. I brittisk media kallas det inte att man ”själv löser sina problem”, utan gaslighting – att skapa en verklighet man vet inte är sann.

Dagens Nyheter intar en liknande position i en text av Sandra Stiskalo:

”Nu får BBC-hatarna kopiösa mängder vatten på sin kvarn.”

Stiskalo är upprörd över att BBC:s kritiker – i nyspråk kallade ”hatare” – får medvind. För DN är det alltså inte så att kritikerna hade rätt i sak, utan snarare att de ”råkade” få vatten på sin kvarn.

För DN är BBC:s agerande inte ett tecken på något djupare demokratiskt eller journalistiskt problem, utan mest något som ”får en att undra”. För inte kan väl en journalist, av alla människor, drivas av en uppfattning?

Hon skriver:

”Förklaringen kan vara så banal som att det berättartekniskt helt enkelt passade bättre in i storyn att han ordagrant sade just att han skulle ’kämpa utav bara helvete’. Möjligen resonerade man som så att Trump sagt något liknande vid ett annat tillfälle, och att det därför var sant i en vidare bemärkelse.”

Den kan vara så banal – men det är inte särskilt troligt. På samma sätt som det kan vara så banalt att DN läste om en arbetslös tjej på nätet och inte insåg att hennes nya jobb var på Socialdemokraternas mediehus.

Tar man ett steg tillbaka syns ett tydligt mönster. De områden där BBC:s rapportering haft störst problem är transfrågor, Gaza och Trump. Är det en slump att det är just socialisternas älsklingsfrågor?

En stor ironi är hur rädslan nu växer för att debatten ska sprida sig till Sverige – att ”hatarna” ska få vatten på sin kvarn.

Men man glömmer kärnan: anledningen till att det överhuvudtaget finns en debatt är att journalister och chefer tillät sig att ljuga för dem som betalar för verksamheten. De struntade i sitt uppdrag och valde att uppfostra tittarna i stället för att informera dem. De serverade moralkakor i stället för kunskap så att människor kunde bilda sig en egen uppfattning.

Det skedde dessutom medvetet. Man ljög för kritiker, blundade för interna larm – och det handlar mer om hela näven i syltburken än några enstaka nedstuckna fingrar.

Det är dessa bluffmakare och den kultur de skapat som är ett hot mot public service. Inte kritikerna. Kritikerna ”får vatten på sin kvarn” för att de visade sig ha rätt. Och att de hade rätt beror på att BBC under lång tid gjorde fel och helt medvetet.

Det var inte ”hatare”, som DN påstår, utan kritiker som hade rätt i sak.

Sverige behöver en debatt om kvalitet i medierna, men framför allt om public service. En debatt som inte delar in människor i ”goda” och ”hatare”, utan där man faktiskt försöker lyssna på varandra och förbättra det som brister.

Läs även: Från BBC till Public service – uppfostran före opartiskhet

Följ mig gärna på X/twitter