Mattias Karlsson (SD) intervjuades i Expressen och la ut orden ganska frispråkigt om miljöfrågor. Han pratar om alarmismen och om hur det finns intressen som vinner på en debatt i falsett. Den relativt mjuka tonen efter intervjun visar på att miljöfrågan börjar mjukna. Åsiktskorridoren börjar vidgas och det kommer bli mer av diskussion och mindre av religion.
Sverigedemokraten Mattias Karlsson intervjuas i Expressen. En lång men läsvärd intervju som bland annat tar upp miljöfrågan. Intervjun är speciell av flera skäl. Dels för att Karlsson i stort får prata fritt, dels för att lugnet i intervjun kan vara ett slags början till ett skifte.
Svenskar brukar byta uppfattning i flock. Alla tycker lika, en stark åsiktskorridor, och plötsligt tycker alla annorlunda på någon vecka. Migrationen eller samarbete med SD är ett par exempel.
Men det viktigaste i intervjun är alarmismen och åsiktskorridoren. Karlsson lyfter fram att det finns en alarmism och att hoten är överdrivna. Det är verkligen att svära i kyrkan. Mitt i klimatreligionens heligaste område. Duktiga personer ser inte alarmism utan känner klimatångest. När Svt frågade riksdagsledamöterna om de stod bakom FN:s generalsekreterares påstående om att världen brinner och att vi är i en kris svarade inte ens en tredjedel.
Det finns många sätt att tolka det. Ett sätt är att det är så självklart att de ids inte instämma. Ett annat är att det finns en tveksamhet. Inte till att det finns stora problem men till att det är en akut kris.
Ser man på de beslut som fattas så finns få spår av en kris. Corona var en kris. Då fattades beslut snabbt, hårt och med effekt hela tiden. Klimatfrågan är inte alls så. Det är miljömål långt borta, det får ta tid och det är inte hela världen om det inte uppnås. Tvärs över skalan resonerar man så.
När Klimatpolitiska rådet utvärderade S/MP regeringen så konstaterade de att takten är för låg för att nå målen och den beslutade politiken inte är tillräcklig för att nå målen. Det är alltså en regering där MP ingår som sågas så. Det skrevs lite om det, men det ledde inte till någon panik. För att ha en jämförelse – under Corona togs över 20 ändringsbudgetar för att hantera en kris. Ingen ändringsbudget har tagits för att rädda klimatet. I stället är det några miljarder i de vanliga budgetarna.
En värld som brinner måste väl vara långt värre än Corona? Visst, S/MP kanske förstod att de svenska utsläppen är ungefär 0,1 procent av de globala och att bara varje års ökning av utsläppen i Kina motsvarar ett par decenniers totala utsläpp för Sverige. Men har man insett det borde det väl skapas en spärreld av angrepp, resolutioner, internationella försök till sanktioner och annat för att få ner Kinas utsläpp. Hotet att Wish kommer stängas kan väl inte motivera att världen brann upp?
Karlsson sätter fingret på det där indirekt. Det är ingen som på riktigt tror på att det brinner. Kanske några miljöpartister som hör jordens nödrop i huvudet när det är tyst. Men paniken finns inte där. Det finns i stället ett brett, men absolut tyst, konsensus om att inte stöka i frågan.
Miljöfrågan har drag som kraftigt påminner om religion. I stället för att avvikande uppfattningar uppfattas som inlägg i en debatt så ska de bekämpas. Tvivlarna ska det inte diskuteras med utan de ska tystas. Priset för att ha en avvikande uppfattning är högt.
På samma sätt skiftar också vad som är ortodoxt fort. Länge var man klimatförnekare om man uppfattade vattenånga som en växthusgas. Michael Mann, som nästan ingen kommer ihåg i dag, var en profet som talade om hockeyklubban. Hur hela klimatet snabbt snabbt tippar över en punkt. Det rasade snabbt ihop och han glömdes bort. Utom kanske i ett väldigt bra avsnitt av South Park. AL Gore och The day after tomorrow uppfattades närmast som vetenskap under en period. I dag är de mest pinsamma. Frågan muterar om och om igen.
Sverige går snabbt mot en lågkonjunktur som kommer att bli ful på många sätt. Redan i dag rapporteras om hur skolorna ser att barnen äter mer mat och matbutikerna ser uppgångar i försäljning av sista datum-mat. Det sker ett ekonomiskt skifte som går allt fortare.
En konsekvens är att feel-goodkostnader kommer sparas in. Den ekologiska maten är inte längre en lyx man kan unna sig för att låtsas rädda världen. Det kommer bli ett minskat tryck på sådant och svårare att skambelägga dem som inte köper det. Miljörörelsens moraliska överlägsenhet tappas.
Och i lågkonjunkturen vidgas plötsligt åsiktskorridoren betydligt. Det har redan börjat när regeringen betonar miljö men att det ska ske på ett sätt som inte överdrivet drabbar hushållen. Ekonomi går före miljön. Hushållen går före miljön. Men framförallt går förnuft före alarmism.
Karlssons gatlopp kommer att bli mildare än Widdings. Och den som kommer efter Karlsson får det ännu lättare. Och nästa ännu lättare. Sen blir det sakta en mer normal debatt kring miljön.
För det finns allvarliga hot och svåra problem att lösa. Men de löses bäst med rimliga samtal och utan alarmism.
