Aftonbladet har drivit ett slags ”von Papen”-kampanj mot Ulf Kristersson i flera år. Tanken är att han till varje pris skulle vilja bli statsminister och därmed bana vägen för en svensk Hitler. Bortsett från hur sådana monstruösa överdrifter förgiftar debatten börjar tiden visa att Aftonbladet har fel. Sverige står inte inför en övergång till diktatur.

I mildare former än ett nazistiskt maktövertagande är samma tes vanlig. Ulf Kristersson är så desperat att få vara statsminister att han är beredd att göra allt, och samma äregirighet genomsyrar hela det moderata toppskiktet, sägs det. Får man bara statusen, lönen eller båda släpper man fram precis vad som helst.

Magdalena Andersson talar återkommande om SD-regeringen. I hennes värld är regeringen ett slags marionetter som verkställer de av Åkesson beställda besluten. En av socialdemokraternas främsta dyngspridare, gruppledaren Lena Hallengren, har sagt att Åkesson är vinnaren eftersom han ”håller i trådarna för Ulf Kristerssons marionettregering”.

Samma syn på besluten stöter man ofta på från andra hållet. Kommentarsfältskrigare som utifrån om de gillar eller ogillar beslut anser sig veta om det är Åkesson som har dragit i trådarna eller om statsministern har fått bestämma själv.

Åkesson tycks delvis gå i liknande tankar – att för Kristersson är det viktiga att få vara statsminister. Det finns inget pris som är för högt om det går att vara statsminister. Åkesson har beskrivit Tidöavtalet som silvertejp, en temporär reparation till nästa val. I sommartalet i fjol sa han att Sverigedemokraterna efter nästa val är ett regeringsparti eller ett oppositionsparti. Tiden som stödparti är då över.

I Almedalen aktualiserades frågan flera gånger. Liberalernas Johan Pehrsson förklarade att han inte tänker sitta i en regering där SD sitter.

Ulf Kristersson fick frågan i Almedalen men undvek den och menade att alla riksdagens partier vill vara regeringspartier. Någon klarhet i hur han ser på SD gavs inte.

Oviljan att svara har förmodligen flera orsaker. Det kan vara splittringen inom L, L:s negativa syn på SD, att inte vilja binda sig och förmodligen hur SD utvecklas. SD tycks i det tysta lägga om kanske mer sin ton än sin politik.

Om vi antar från att Kristersson är äregirig har han nått sitt mål. Han har blivit statsminister och kommer alltid tillhöra den skaran, liksom att få en byst i riksdagen. Han blir en av få icke socialdemokrater som haft posten. Fyra år gör inte särskilt mycket för historieböckerna så ska det finnas en drivkraft så är det status under kommande år.

Det är inte ett övertygande resonemang. Kristersson har dels betonat lagspel, dels hela tiden haft ett större mål där han beskriver sig som en kugge och varit tydlig med att maktskiftet är ett stort och långsiktigt arbete, inte ett där han klipper band, äter snittar och softar medan Åkesson får göra jobbet. Det är inte en rimlig uppfattning. Kristersson tycks inte minst drivas av en etisk agenda. Det är antagligen ingen slump att han är gift med en präst.

En situation där Åkesson kör chicken race med Kristersson om att ingå i regeringen kan mycket väl sluta med att Kristersson backar ur och går i opposition. Åkesson har mer att förlora, inte minst med tanke på att han har 20 år som partiledare bakom sig. Att köra fyra år till i opposition är knappast en dröm. Moderaterna är dessutom vana att vara i opposition och Kristersson har en gång blivit statsminister, det målet är nått. Det han kan uppnå med ytterligare en mandatperiod är framförallt politiska mål och då måste man vara ense. Att i fyra år till hantera en regering som kivas och kanske åstadkommer skandaler är sannolikt inte värt det.

Märkligt nog tycks bollen ligga hos Åkesson snarare än hos Kristersson. I Almedalen talade Åkesson om att inte vika ner sig och att det var ensamt att vara sverigedemokrat. Det är en bild många delar och det är en sållningsprocess som länge var viktig – att orka ta alla smällar och isolationen. Men i dag är situationen den motsatta.

Vill Åkesson bli minister krävs lagspel, att visa att SD bryr sig om vad de andra partierna tycker och att förstå hur de påverkas av SD:s utspel, politik och kommunikation. Vill SD ha ministerposter verkar det vara ett viktigare politiskt jobb att övertyga L om att de hör ihop och har mycket gemensamt än att jaga några väljare till.

Kristerssons tystnad ska nog inte tolkas vare sig som en i tysthet utsträckt hand eller en stängd dörr utan att han iakttar hur SD agerar, om de är lagspelare och om de förändras. Ur det perspektivet är till exempel trollfabriksdebatten långt mer förödande för SD:s ministerchanser än det var för väljarna. De som Åkesson har att övertyga är inte de egna väljarna utan de andra partiernas väljare.

Klivet in i värmen är en ny utmaning för Åkesson. Det ska bli intressant att se hur den hanteras.

Läs även: Gaza behöver fred, inte en vapenvila