Corona och delvis även Ukraina visar att demokratierna i väst är beredda att ta både hårda och breda smällar om det är allvar, inte bara ekonomiskt utan också socialt och rörande personlig frihet. Inte bara resor utomlands stoppades utan i vissa länder fick man inte gå ut efter en viss tid. Med Ukraina är det i huvudsak ekonomiska konsekvenser men bitvis, som med energi i Centraleuropa, tuffa tag.

Med miljön är det annorlunda. Hade det funnits en djup konsensus bland politikerna om att världen står inför en kollaps eller katastrof i en närtid så hade det gått att ta tuffa tag. Miljöpartistyle. Men det sker inte. Varför är svårt att säga men en gissning är att det finns dels en begränsad oro, dels en begränsad tro på åtgärderna.

Kriget i Ukraina har ställt mycket i en annan dager. Från självförsörjande matproduktion via Nato till hur kriget påverkar hela jordens ekonomi, inte minst energipriserna i Europa.

Tyskland hade problem redan före kriget. Men kriget fick problemen att kraftig öka. Där det fanns en lång grönskimrande plan om att bara ha hållbar el och att kärnkraften stängdes ner är det nu en annan verklighet. Kolkraften drar igång för att kompensera för gas som inte längre kommer från Ryssland.

I Sverige finns en liknande tendens där kärnkraften först stängs ner. Priserna stiger och det finns risk för elbrist trots att Karlshamnsverket eldar på med olja.

Tyskland kommer att gå ut hårdare men debatten kommer att finnas över hela Europa och det kommer i land efter land att uppstå en liknade kognitiv dissonans. Länderna ökar produktionen med CO2 utsläpp och stänger kärnkraft. Samtidigt driver man den politiska hållningen att världen står inför dörren till en klimatkris.

Kortsiktigt går det att bortförklara, vifta undan eller slå ifrån sig. På sikt är det inte möjligt. Dels på grund av internationella åtaganden och kritik, dels på grund av intern kritik. För Miljöpartiet är det jobbigt att sitta i en regering som eldar olja i Karlshamn. Å andra sidan kan kritik där mot S leda till att de får över väljare från S som är gröna. Så det kommer att uppstå en konflikt.

Vad är då lösningen? Politiskt handlar det om att kunna förklara vad som sker och varför det är okej. Eldar man mer fossilbränslen måste det förklaras som mindre farligt. Då måste internationella avtal, som Parisavtalet, rundas och tonas ner.

Här kommer det intressanta. Avtal som Parisavtalet är ingångna med antagandet att det går att skapa en bana för skiftet till grön el, som är relativt låg i kostnad och inte ger större störningar på ekonomin. Delvis släpptes länder som Kina, Indien och Brasilien undan, eftersom det i mycket var inrikespolitik i väst.

När nu kriget i Ukraina gör energikrisen i Europa akut måste det hanteras. Politiskt tycks det varken finnas vilja eller tro på att storskalig ransonering av elektricitet och liknande är vare sig möjligt eller önskvärt. Fossilbränslen är kortsiktigt enda lösningen.

Då måste man gå åt andra hållet. Tona ner hotet, inte ge friare spelrum åt gröna politiker och hantera avtalen på ett annat sätt. Både i hur bindande de är och i hur de omfattar andra länder.

Märkligt nog kan Putin bli början på det som dödar den hårda miljöpolitiken och får den att bli ett av många politikområden. Energikrisen kan komma att tvinga fram inte bara omställningar i energipolitiken utan också i synen på miljö.