Att avskaffa dansförbudet är bara en av två viktiga frågor kring dans som måste lösas. Den andra, dansbandsmomsen, är viktig för landsbygden när Sverige går in i en lågkonjunktur. För att stötta landsbygdens kultur måste dansbanden beskattas som andra konserter.
Regeringen ser ut att ha fått bukt med något av en politisk surdeg: Dansförbudet. Det är en lagstiftning som, utan skämt, förbjuder spontan dans och kräver tillstånd. En restaurang kan straffas inklusive förlora utskänkningstillstånd om den inte ser till att kunderna undviker att dansa.
Det är givetvis en fullkomligt absurd lag. Men den har överlevt väldigt länge och ser nu ut att gå i graven i halvårsskiftet. Helt fria blir vi dock inte, dans kommer inte att kräva tillstånd men måste meddelas till polisen i förväg. En ganska fånig och meningslös lagstiftning i stället för att släppa dansen fri. Polisen måste rimligtvis ha bättre saker för sig än att arkivera meddelanden om att det kan komma att dansas.
Att spontandansen legaliseras är inte oväntat. Riksdagen har flera gånger begärt det och det finns ett starkt stöd för en legalisering.
Däremot finns en annan och knepigare dansfråga som riksdagen har att hantera: Dansbandmomsen. Den är långt ifrån lika enkel att få igenom i riksdagen.
Dansband beskattas annorlunda än andra konserter, som får en lägre moms än just dansband. Där annan musik får 6 procent i moms drabbas dansband av 25 procent. Det är egentligen inte banden utan att det dansas som styr.
Dansbanden är en bred kultur och en kultur utanför storstäderna. Skövde, Falköping och Malung kommer inte att få stora konserter, men dansbanden finns där. De ser till att det händer saker, folk kommer ut, träffas och har kul ihop. Inte minst har kul.
För många uppfattas dansbandsmomsen som en straffskatt på det folkliga. Det är fulkultur och inte något som du ser på kulturprogrammen i SVT. Inte olikt hur country and western länge behandlades i USA.
Dansbanden är ett styvbarn i svensk kultur. De spelas oproportionellt lite i radio och tv. De syns inte på kultursidor och breddar man till hela folkparksrörelsen så blir det ännu mer uppenbart.
Under valrörelsen lyfte Jimmie Åkesson flera gånger upp dansbandsmomsen som den mest underrapporterade frågan i valrörelsen. Om han inte hade rätt så var han nära att ha rätt. Dansbanden berör många och det är människor som inte har en stark politisk röst. Det har skrivits långt mer i media om att Parisa Liljestrand trodde att Ruben Östlund var författare än om problemen med dansbandsmomsen. Det är tyst i frågan.
Åkesson sitter på nyckeln. Han kan lyfta frågan i media fler gånger, han kan skriva debattartiklar, ta frågan till riksdagen och mycket annat. Men inte minst kan han ta med frågan in i nästa budgetförhandling. Han kan redan i morgon kommunicera att han kommer att prioritera den frågan.
Det går ypperligt att skriva en debattartikel redan nu om att dansbandsmomsen är en av Sverigedemokraternas prioriteringar i nästa budget. Ju tidigare det görs desto effektivare kommuniceras det och det kan nötas in.
Folkparkskulturen kom snubblande ur pandemin och in i nästa kris med inflation och en lågkonjuktur. När räntor stiger, matpriserna, bränslet och elen går genom taket är det nöjena som åker först. Pizzan, lunchen ute men också att gå ut och dansa. Lyssna på musik, träffa folk. Det är inte bara socialt viktigt för många utan håller också på många mindre orter utelivet levande.
Nu ligger bollen hos Åkesson. Ingen tror eller kan föreställa sig att Svantesson kommer att vare sig försöka rädda eller stötta folkparkskulturen om hon inte måste. Det är inte en prioritering som moderater gör i en lågkonjuktur.
Så frågan landar på Sverigedemokraterna. Kommer de att prioritera dansbanden eller glöms de bort ett år till?
