Jokkmokks kommun skapade ringar på vattnet, eller råkade starta kampanj genom Sverige när de vägrade träffa samordnaren för frivilligt återvändande. Som en kedjereaktion följde kommun efter kommun efter och vägrade hålla mötet. Kampanjen fick stor uppmärksamhet och tolkades som ett slags gräsrotsuppror mot Tidöpartiernas migrationspolitik.

Kommunerna sa nej, de menade att varje person behövs, att varje människa är viktig och räknas. En markering i en fråga där de själva har mycket litet inflytande. Den där typen av kraftfulla slag i luften som kommunalpolitiker älskar.

Migration, invandring och liknande frågor är i huvudsak rikspolitik och avgörs av riksdagen. Lokalt går det, på gott och ont, inte att stoppa riksdagens beslut. Det har inte minst Staffanstorp fått erfara. Där har politiker åtalats för tjänstefel och kommunen fällts för att ha försökt fatta beslut om migration i strid med nationella beslut. Staffanstorp visar att det lokala självstyret sannolikt borde stärkas.

På kommunnivå söker oppositionen nu kraftig konflikt med Tidöpartierna. Retoriken är i princip densamma som förr: migration är en god affär, vi borde tillåta större invandring, och ju fler som kommer desto bättre går ekonomin. Det är en linje som i dag stöds av en allt mindre del av det politiska fältet. I riksdagen är Socialdemokraterna överens med regeringen i uppåt nittio procent av migrationsfrågorna.

På riksplanet finns i stället en annan konflikt. De tre stora partierna tvistar om vem som egentligen orsakade omläggningen av politiken. En bred enighet råder om att Reinfeldt gjorde fel och att det ledde till många av dagens problem. Men vad som hände sedan, där råder oenighet.

Sverigedemokraterna menar att de tvingade fram omläggningen av svensk politik. Socialdemokraterna menar att de stod för paradigmskiftet. Moderaterna menar att de gjorde det hela möjligt.

För Socialdemokraternas partiledare är frågan central. Ska hon inte skrämma bort stora väljargrupper måste hon hålla fast vid linjen att migrationspolitiken fortsatt är stram, och att det inte var Socialdemokraterna som orsakade problemen. För om hon lät problemen skena, vem kan då lita på att hon klarar att lösa dem i framtiden?

Men de lokala socialdemokraterna rubbar den linjen. Genom att ta strid med regeringen tar de också strid med sitt eget parti på riksnivå. Frågan blir därmed tydlig: vem bestämmer egentligen?

Om Socialdemokraterna skulle bilda regering — kommer då kommun efter kommun att vägra anpassa sig till en stram migrationspolitik, eller kommer de stå fast vid de ideal de visar i dag?

För Anderssons del hade det krävts att hon gått ut och markerat tydligt vad som är partiets politik. För att matcha de kläder hon just för tillfället skrudar sig i borde hon ha bett folk knipa mun och i stället fokusera på att få ordning på sina utanförskapsområden, eller andra problem.

Men mönstret är i stället det som alltid är Anderssons linje: hon gömmer sig, hon är tyst, och hon låter frågan lösa sig själv innan hon vågar ta ställning. Så agerade hon under terroristkonferensen med Jamal El-Haj, köpet av stöd från Amineh Kakabaveh och i flera andra frågor. Hon tar inte kontroll, utan backar. Samma fenomen syns i regeringsfrågan, Andersson backar och vågar inte ge besked, eftersom hon inte har kontroll över situationen.

Hennes första instinkt är att känna vartåt det blåser. Och att söka konflikt med de egna kommunalråden är fel vind. Därför backar hon.

Det innebär att konflikten mellan de lokala socialdemokraterna och Tidöpartierna i lika hög grad är en konflikt med partiets egen ledare. Försöker kommunerna köra över riksdagen, kör de också över sitt eget parti, som i stort delar regeringens migrationslinje.

Och i den maktkamp om migrationspolitiken som nu pågår inom Socialdemokraterna kommer med all sannolikhet de lokala företrädarna vinna. Andersson kommer inte att våga säga åt sin riksdagsgrupp att åka hem och tillrättavisa sina kommunalråd.

När det inte är tydligt vem som bestämmer blir det också otydligt vilken politisk linje partiet faktiskt har. Kommer det vara de lokala företrädarna som tvingar Magdalena Andersson mot öppnare gränser — eller kommer hon köra över dem? Kommer en valseger ge henne mod, eller göra henne ännu försiktigare för att undvika konflikt?

Magdalena Andersson kommer förmodligen att lägga på ännu ett lager av försiktighet och ducka frågan tills efter valet. Annars riskerar hon konflikt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Hennes oförmåga att leda partiet gör det också omöjligt att veta vad som händer om hon vinner valet. Det är till och med svårt att säga om det blir partiets lokalpolitiker eller samarbetspartierna som i praktiken får makten.

Däremot är det tydligt att det inte kommer att vara Magdalena Andersson som bestämmer.

Läs även: Fake news på hemmaplan: Så sprider S desinformation utan följder

Följ mig gärna på X/Twitter