Tillväxtverket har beräknat kostnaden för regelkrångel till 377 miljarder kronor. Kostnaden stiger med ungefär fem miljarder per år. Regelkostnader är osynliga och syns aldrig i en budget utan är siffror som borde ha funnits bland intäkterna, men som dog. Det är idiotiskt och något som vi borde få bort snabbare än snabbt. För frågan om alternativkostnad finns alltid där. Är regler verkligen bästa sättet att använda pengarna?
Företrädare för Näringslivets regelnämnd, Fastighetsägarna, Lantbrukarnas riksförbund, Företagarna, Småföretagarnas riksförbund och Svensk handel skriver en debattartikel i Altinget om kostnaderna för svenska företag som uppstår tack vare regelkrångel från staten.
Det är märkligt att artikeln inte togs in av någon av de stora tidningarna. Kostnaden för regelkrånglet är svindlande och det borde vara ett hett debattämne. Men som så ofta finns det ett minimalt intresse för det praktiska företagandet. Alla vill vara med och skörda företagens frukter men intresset för att få företagen att vara lönsamma är mer sparsmakat.
Krånglet kostar enorma summor. Tillväxtverket har uppskattat kostnaden för de skenande reglerna, och därmed skenande kostnaderna. Ökningen är ungefär fem miljarder per år. Den totala kostnaden blir 377,5 miljarder.
Regel läggs på regel när alla ska ha sin lilla favoritreglering och det är sällan någon städar. När reglerna staplas bygger de också en mur mot välstånd och tillväxt. Det är en mur som måste rivas.
Artikelförfattarna kallar fenomenet krångelinflation. Regler läggs till regler och företag blir mindre effektiva och får lägga allt mer resurser på att hantera regler, något som också dödar lust. Inte minst små företag kan dö ut för att det är för mycket krångel och administration.
Men för att ge lite referenspunkter. Att Sverige är en del av EU:s inre marknad är en fördel som värderas till 300 miljarder kronor. Regelkrånglet kostar alltså mer än värdet. Alla regler är givetvis inte från EU men många. Regler för moms och liknande är svenska och milt sagt plågsamma för många företagare. EU är också speciellt eftersom regelkrånglet där inte går att komma ifrån genom att lämna EU. Vill man sälja till EU måste man följa reglerna oavsett om man är med eller inte. Så delar av regelkostnaderna går att fly men inte alla.
Försvarets budget för 2023 är ungefär 119 miljarder, ungefär en tredjedel av kostnaden för krånglet. Polisen kostar ungefär 41 miljarder om året. Bistånd kostar 49 miljarder. Hälsovård, sjukvård och omsorg 110 miljarder. Det går att rabbla vidare men poängen är tydlig.
Räknar man grovt med att statens andel är halva ekonomin och avskaffade regelkrångel skulle fördelas lika mellan stat och näringsliv blir det intressant. Det är en extrem förenkling men för att ge en fingervisning skulle det i ett slag kunna dubbla försvaret och polisen utan att röra annat i budgeten. Få skulle nog välja regler framför sådana satsningar.
Men problemet är att reglerna inte har prislappar eller dyker upp som budgetposter. I stället döljs de i företag som inte växer, får lägre vinster eller som personal som aldrig
anställs. Det är många många indirekta kostnader som är otydliga.
Mycket av reglerna har sin bakgrund i EU och ovanpå regler därifrån läggs ofta svensk guldplätering. Sverige, och svenska byråkrater, vill ha ledartröja. Det är en märklig hållning eftersom Sverige ofta är den enda tävlande. Andra länder begriper att man inte vinner genom att ha mest, flest eller hårdast regler. I stället ser de något förvånade på den svenska ivern att gå före.
Sverige borde i stället ge sig in på en annan tävling. Att få det bästa näringslivet. Att vara det landet dit europeiska företag och europeiskt kapital söker sig. Inte bara europeiskt utan globalt på sikt. Svenska regler attraherar inte företag eller för den delen svenska fackföreningar. Man kan ha många åsikter om konflikten med Tesla men det är inte en konflikt som gynnar Sverigebilden eller Sverige som investeringsland.
Det måste bli en av de viktiga prioriteringarna att få bort regelkrångel, att inte ha en kostnadsökning årligen på fem miljarder för korkade regler utan att ha en tillväxt som sker genom regelförenklingar. Ett slags bonus som kommer av att varje år avskaffas eller förenklas några regler och regler som företagen får lyfta fram.
Ambitionen måste självklart också gälla för EU. Tillgången till inre marknaden borde givetvis vara värd 300 miljarder netto i bästa fall. Växande börda av regler förvärrar situationen och minskar värdet hela tiden. Krångelinflationen gör den inre marknaden allt mindre attraktiv och lönsam. Om den inre marknaden är värd 300 miljarder brutto, vad är den då värd netto?
Där har Sverige en viktig roll att spela. Titt som tätt ser man en stolt Europaparlamentariker som viftar med en ny reglering som de har haft ansvar för att införa. Det borde vara tvärtom – vifta med en strimlad reglering som de har tagit bort.
