Den europeiska politiken förändras fort och märkligt nog syns lite av det i svensk media. Säkerhetspolitken och synen på Ryssland håller på att bli en av de viktigaste politiska frågorna för en bredare europeisk högerrörelse.
Sannfinländarnas anslutning till ECR är ”ytterligare ett tecken på en växande konservativ och Putinkritisk rörelse. Detta kommer att ytterligare stärka ECR-gruppen som den främsta Rysslandskritiska rösten i Europaparlamentet. Det kommer dessutom att möjliggöra ett ännu djupare nordiskt samarbete, vilket vi välkomnar.”
Orden är Charlie Weimers (SD) och de är hans välkomsthälsning till Sannfinländarnas skifte från partigruppen ID, Identitet och demokrati, i Europaparlamentet över till ECR, Europeiska konservativa och reformister. Citatet är intressant på flera sätt, inte minst för hur långt från den svenska debatten den europeiska utvecklingen är.
Förr, under Gunnar Hökmark, var Moderaterna den mest rysslandskritiska kraften. Kanske inte i hela Europaparlamentet, det finns många i Centraleuropa som upplevt den subtila skillnaden mellan Sovjet och Ryssland. Men i en granskning som gjordes i fjol har Moderaterna tappat till Sverigedemokraterna. I en undersökning som rapporterades av bland andra SR har Sverigedemokraterna tagit ledartröjan från Moderaterna. Topplatserna är väldigt nära mellan SD, M och KD. En fördjupning om skillnaderna finns i Europaportalen.
Sverigedemokraterna möttes strax före det ryska anfallet av massiv kritik för att, med hänvisning till korruption, inte vilja stötta Ukraina finansiellt. Charlie Weimers var, vad det verkar, förste svenske politiker att vilja skicka vapen till Ukraina. De bägge frågorna var en del av ett paket där pengar till budget var en sak, och vapen att försvara sig med en annan.
Länge fanns en konflikt mellan Sverigedemokraterna och andra partier, och den regering Magdalena Andersson (S) ledde om att skicka vapen. En konflikt som snabbt glömdes bort efter att Socialdemokraterna höll på att bli överkörda av en riksdagsmajoritet. Några månader sedan varnade Ygeman och Hultqvist för de pro-ryska strömningarna i SD.
Just synen på Ryssland tycks vara den största kraften för förändring i europeiska högerpartier i dag. Sannfinländarna bytte partigrupp. Det var av många skäl omöjligt för dem att sitta i samma partigrupp som till exempel tyska AFD eller österrikiska FPÖ som under ”fredsflagg” är pro-ryska.
FPÖ, för att ta ett exempel, tågade ur kammaren i det österrikiska parlamentet när Zelenskyj, via länk, skulle hålla ett tacktal. De tomma stolarna hade i stället skyltar med texter som ”plats för fred” och liknande budskap.
Kontrasten till Finland som har Ryssland som granne och har Ryssland som enda reella fiende är slående. Ska Sannfinländarna dessutom kunna ingå i en regering i Finland så blev det nödvändigt för partiet att bryta med sin gamla grupp. Det skulle, enligt en källa till Bulletin, bli pinsamt i relationerna med andra om de fortfarande satt i samma båt som AFD och FPÖ. Sprickan som funnits länge växte efter att kriget började.
Källor med insyn i den sannfinländska processen som Bulletin har talat med, bekräftar att det är kriget i Ukraina som driver på och delar de europeiska högerpartierna. För de partier som är emot Putin är det självklart att bryta med de partier som ”förstår” Ryssland och den ryska synen på till exempel Ukraina.
Även i andra fall finns kriget som en vattendelare. Foreignpolicy.com skriver om hur kriget har enat Europa. Plötsligt strider inte nationalistiska partier ens med varandra om vilket land som är bäst. I stället, ställt inför ett ryskt hot, sker ett enande kring grundläggande värden som uppfattas som europeiska. Synen på EU är radikalt förändrad i många fall vilket exemplet ECR lyfter fram. Man börjar acceptera ett smalt EU. Och identiteten som växer fram har en grund i det Putinkritiska. Eller kanske anti-Putin är ett bättre ord. Skiftet rör inte bara EU utan även Nato.
Den italienska premiärministern Giorgia Meloni höll ett brandtal för någon månad sedan. Hårdare än någon svensk politiker har gjort. När hon valdes var svensk media av en annan uppfattning. ”Putin är det italienska valets verkliga vinnare” skrev Aftonbladet. Se talet, och gör en bedömning om det är Putins kandidat som vann. Kanske bör det påpekas att Melonis tal slogs upp stort internationellt men inte i svensk media.
På samma sätt var det när Europaparlamentet tog ett beslut om att klassa Ryssland som en terrorstat. Initiativtagare till resolutionen var Charlie Weimers.
Det stora skifte som sker i europeisk politik, framför allt till höger, är märkligt underrapporterat i svensk media. Sannfinländarnas skifte är knappt uppmärksammat alls. Att Putins krig har delat politiken är uppenbart men det försvinner ur analysen. En rad frågor från synen på EU, på ett betonande av det gemensamt europeiska och på säkerhetspolitik, har omvärderats i flera partier i Sverige och utomlands men det har saknats i den politiska debatten.
När Sannfinländarna nu ser ut att vara med och bilda regering är det inte bara i det europeiska som skiftet sker utan i ett nära grannland. Det borde intressera fler politiska journalister.
