Det är en bred och god sammansättning ministrar. En förhållandevis stor regering för att skapa balans mellan partierna. Några namn överraskar, liksom några poster, men i stort är det som det gick att ana.
Men. Det viktiga är att komma i gång. Gängen, inflationen, den kommande lågkonjunkturen, väntar inte på att regeringen ska bli varm i kläderna.
En ny regering med en rad nya och nygamla ministrar har presenteras. 24 statsråd som ska ta Sverige genom inte en utan flera kriser samtidigt. Det kommer, som framgick av regeringsförklaringen, inte att bli en enkel uppgift.
Ser man till ministrarna är några av namnen självklara, framför allt Elisabeth Svantesson (M) som finansminister. Hon har länge haft rollen som skuggminister för oppositionen.
Valet av Gunnar Strömmer (M) som justitieminister var också en lågoddsare. Han har en bakgrund i Centrum för rättvisa och ett långt och djupt patos för människor som kommit i kläm för staten. Han kommer att bli den som ansvarar för att ta fram en ny juridisk grund för att faktiskt knäcka gängen och inte bara vända på stenar. Men han får gärna också rensa ut aktivism inom rättsväsendet, lösa knutarna kring vapendirektivet och tillsätta en kommission som hanterar rättsskandalen kring Karl Hedin.
En ministerpost som förmodligen förvånade många var Johan Forssell (M). De flesta hade antagligen gissat att han skulle bli någon form av andreminister på justitiedepartementet. Instället flyttades han till utrikesdepartementet under Tobias Billström (M). Ministerportföljen är intressant. Utrikeshandel och bistånd slås ihop, det ser ut att vara en signal om att fokus blir fattigdomsbekämpning snarare än att dela ut bistånd. Vilket är väldigt bra. Hjälp till andra länder bör handla om att få dem på fötter snarare än ett biståndsberoende.
Romina Pourmokhtari (L) kommer att få en dubbelroll. Dels som minister för klimat och miljö, dels internt i Liberalerna. Hon tillhör den falang i partiet som är mest kritisk till samarbetet med Sverigedemokraterna och kommer sannolikt att ses som en garant för att liberala värden upprätthålls. Hon kommer därigenom att få en mycket viktig roll för att hålla ihop regeringen.
Carl-Oskar Bohlin (M) fick också en portfölj som förvånar. Många trodde att han skulle bli energiminister, inte minst som energidelarna i Tidöavtalet bar spår av hans penna. I stället får han portföljen som civilförsvarsminister.
Pål Jonson (M) blir försvarsminister. Det är normalt en väldigt tung post men för Jonson väntar en särskilt tung börda eftersom han ansvarar för att få in Sverige i Nato. Det ska också ske anpassningar till Nato, och försvaret får mer medel.
Anna Tenje (M) kommer att bli ett väldigt spännande namn. Hon är känd för en kombination av kreativa lösningar och engagemang. Under hennes tid som kommunstyrelseordförande i Växjö växte och utvecklades staden rejält och hon lyckades få med både näringslivet och civilsamhället i ett slags Växjöanda. Ett exempel på det är hur hon strax innan hon lämnade posten som kommunstyrelseordförande lyckades få till ett samarbete mellan en ridklubb och äldreomsorgen så att äldre kunde få rida, åka vagn och framför allt få en gemenskap i en ofta ensam tillvaro.
Att göra Ebba Busch (KD) till statsråd och chef för ett departement som ansvarar för såväl klimat och miljö som energi- och näringslivsfrågor är ett intressant grepp. I stället för att tolka sammanslagningen som att frågorna nedvärderas handlar det snarare om att de integreras i politiken som helhet. Klimat blir inte ett särintresse i regeringen utan en del av en helhet.
Parisa Liljestrand (M) kommer att få en ganska tuff period. Ett kulturliv som ofta är vänster brukar inte uppskatta en moderat minister. Samtidigt finns stora krav från väljare på reformer, inte minst rörande public service. Hur hon hanterar det faktum att många uppfattar inte minst Sveriges Television som politiserat ska bli intressant att se.
En intressant och glädjande insikt hos Kristersson tycks vara att statsråd, det hittar man i Småland. Många andra ministrar har sin bakgrund utanför Stockholm vilket förhoppningsvis ger ett bredare perspektiv och mindre fokus på storstäder. Många har dessutom en bakgrund som jägare vilket förhoppningsvis löser en del av problemen där. Ytterligare ett intressant grepp är att lägga infrastruktur under landsbygd. Det är ju faktiskt där det mest befinner sig.
Sammantaget verkar det vara ett lyckat val av statsråd som förhoppningsvis snart kan komma i gång och börja lösa problem. Med en ekonomisk kris inför dörren, brottslighet som tillåtits skena och en växande brist på energi finns det ingen tid att förlora.
