Ulf Kristerssons tal på nationaldagen var inte förvånande. Varken kring ämnet – medborgarskap och integration – eller hur det var upplagt. Tyvärr följer det samma stig av prat och visioner som Kristersson har traskat på ett tag. Den kommer inte leda till omval. Då måste han göra saker, leverera och förändra. Han valdes för att laga det som hade gått sönder, inte för att prata om hur saker fortfarande är trasiga.
Nationaldagstal följer en ganska strikt mall. Lite historia, lite Sverige allmänt och sen brukar det tas upp några brister som talaren vill eller lovar att fixa. Statsminister Ulf Kristersson varken avvek eller förvånande där. Och att medborgarskapet skulle ges stort utrymme är ungefär lika överraskande som regn i Borås.
Kristersson är ovanligt tydlig. 700 000 har blivit svenska medborgare de senaste 12 åren. Räknar man in de som flyttat hit men inte blivit medborgare är det 1,2 miljoner. Det är förklaringen till att Sveriges befolkning ökar, och ökar snabbt.
Det är ett Gävle eller Växjö om året. Under tolv år i rad.
Kristersson förstår att många inte känner igen sig. För många har förändringen varit för stor, och inte minst för snabb. Vilket ger spänningar.
Kristersson ser tre vägar ur den situationen. Uppvärderar medborgarskap, satsning på svenska språket och gemensamma värderingar.
Han vill knyta rättigheter tydligare till medborgarskapet. Det ska bli svårare att få medborgarskap, och det ska kräva kunskap både om samhället och i språket. Kristersson menar också att språket är det kitt som binder oss samman. Men konstaterar också att det saknas krav på att bli en del av det kittet.
Det är jättebra saker Kristersson tar upp och pratar om. Pratar om. Men Kristersson är inte opinionsledare längre utan statsminister. Då kan han inte prata utan måste agera.
Kristersson lyckas lite svävande säga vad han vill göra, men varken hur eller när, vilket också är regeringens stora problem. Det är en väldig massa bra saker som ska göras och klockan tickar. När det görs saker blir det ofta dessutom halvdant. I bästa fall.
Kristersson måste börja sluta prata. Det märks att han är social och gillar att prata. Han skrattar gott, och på ett smittande sätt. Men det hade varit viktigare att sprida arbetsvilja.
Man kan väljas på att vara en kul kille som skrattar och har bra idéer. Men i ett land, som han själv beskriver som att det går sönder, blir man inte omvald utan handling. Hans jobb är inte att skratta och sprida god stämning utan att fixa och laga.
När kommer lagstiftningen om medborgarskapen? Blir den som det pratas om eller blir det halvvägs som det blivit i andra frågor – bensinpris, reduktionsplikt, elstöd och vapendirektivet? Hur ska de här sakerna lösas?
Regeringen går snart på sommarlov och efter sommarlovet är det snart ett år sedan de tillträdde. En fjärdedel av tiden. Så mycket mer kunde ha gjorts, så mycket mer kunde ha påbörjats. Slöar man dessutom med att få saker på plats så kommer ingen effekt att synas innan nästa val.
Det borde vara fler tråkiga presskonferenser. En jättetråkig presskonferens där Kristersson förklarar att eftersom vi räknar med att si eller så många fler kommer sitta i fängelse när straff blir längre och fler gangstrar buras in så kommer vi bygga fängelser på den, den och den platsen. Och de kommer att rymma så här många. En plan med datum, så vi kan se att han följer och sköter sig. Att han inte pratar och ler.
Planer, tydliga löften och mål. Så vi kan se att det går åt rätt håll. Följa trenden och sträcker den sig in i nästa mandatperiod så vet vi och kan lita på att det följs. Om man har levererat fram tills dess.
Kristersson får gärna skratta och ha kul. Men framförallt måste han visa på förändring och i en riktning som är utlovad. Och börja snart.
Talet nästa nationaldag borde inte handla om vad han vill och drömmer om att fixa. Utan vad han faktiskt har gjort.
Läs även: Kristersson måste våga få fiender
