Debatten kring Carl-Oskar Bohlins deltagande i en podd med Lotta Gröning och Jan Blomgren hos Epoch Times blir allt mer absurd – men är på sitt sätt nyttig. Debatten sätter fingret på vad som är fel i den mediala miljön och visar på vänsterns märkliga syn på politik.

Det börjar som en soppa som kokas ihop i ETC och Expo, och lyfts sedan vidare när DN vill bedriva krypskytte. I stället för att föra sakdebatt med regeringen försöker man smutskasta ministrar genom att i flera led påföra skuld. När sakargumenten inte räcker tar man till misstänkliggörande.

Debatten handlar inte om något som vare sig Bohlin, Gröning eller Blomgren faktiskt har sagt. Den handlar om att Blomgren i andra sammanhang diskuterat energipolitik, bland annat i Swebbtv – och att det i dessa forum, i andra sammanhang, har förekommit konspirationsteorier.

För att ingen läsare ska missförstå den allvarliga och närmast förkrossande tyngden i kritiken mot Bohlin: han kritiseras alltså för att ha intervjuats av Blomgren, som i sin tur har intervjuats i andra medier där det i andra program än där Blomgren deltog har förekommit konspirationsteorier. Varken Bohlin eller Blomgren anklagas för något de själva sagt eller gjort. Skulden är påförd och fördelas ut över flera led.

Det som exempelvis Expo tar fasta på är att personer bakom Swebbtv har spridit ”högerextremism, konspirationsteorier, antisemitism och pro-ryska narrativ”. Blomgren har dock varken deltagit i eller diskuterat dessa frågor. Som kärnfysiker har han talat energipolitik.

Man kan kanske borde vänta med att kasta första stenen. Public service har haft problem med infiltration av Hamasanknuten personal i rapporteringen från Gaza. DN, som nu går hårt åt Bohlin, publicerade för bara några veckor sedan ett reportage inifrån Socialdemokraternas trollfabrik utan att tydligt berätta för läsarna var de befann sig. Om detta berodde på ett försök att vilseleda eller på ren dumhet – trots att de befann sig i partihögkvarteret – är oklart.

Men för att börja i en ände: det finns personer som Bohlin, Blomgren och andra som är beredda att tala vitt och brett med människor med mycket olika uppfattningar, och med dem öppet redogöra för sina åsikter och sitt arbete. Bohlin och Blomgren gör ingen uppdelning mellan ”fina” och ”andra” medier – och det provocerar de etablerade.

Genom denna uppdelning skapas skillnader som är avgörande för både status och ekonomi i de stora mediehusen. DN får i regel tillgång till intervjuer med ministrar, medan mindre medier ofta nekas. Det är en viktig anledning till att många läser de stora tidningarna.

För dessa medier blir det ett problem om intervjuer börjar värderas utifrån den intervjuades integritet snarare än kanalens status. Det förändrar konkurrensen. Är det sannolikt att anta att Bohlin är samma person med samma åsikter och integritet oavsett om han intervjuas av Epoch Times eller DN? Det förefaller rimligt. Accepterar man den ståndpunkten tappar DN en konkurrensfördel.

På samma sätt är det rimligt att det varken gör till eller från om det är Epoch Times som håller i mikrofonen när Mikael Damberg, Teresa Carvalho, Daniel Helldén eller Magdalena Andersson svarar på frågor. Samtliga har intervjuats av Epoch utan konflikter, och deras trovärdighet har – fullt rimligt – bedömts utifrån vilka de är, inte vem som ställt frågorna.

Jan Blomgren har dessutom medverkat i Public Service vid flera tillfällen utan att deras integritet ansetts hotad eller att de skulle ”legitimera” andra mediala plattformar. Det gick utmärkt att vara rimlig.

Och det är också därför skon egentligen inte klämmer där. Konflikten rör att vi närmar oss ett val där åsiktskorridoren vidgas samtidigt som antalet aktörer på mediemarknaden ökar. De etablerade medierna är inte längre självklara som framtidens dominanter, inte heller kan man hålla en dominans över samtalet.

Gammelmediernas metod för att möta uppstickarna är inte bättre kvalitetskontroll, vassare reportage eller mindre vinklad journalistik – utan smutskastning. När Public Service anställer Hamasanknuten personal eller DN publicerar reportage inifrån trollfabriken handlar det om ”rutiner som brustit”. Misstag som ingen kunde förutse.

När liknande sker i mindre medier beskrivs det ofta som medvetet, trots att redaktionerna är betydligt mindre och har sämre möjligheter att dubbelkontrollera.

När debatten börjar handla om att deltagare i intervjuer och poddar inte bara ansvarar för sina egna ord utan för hela kanalens samlade vandel blir den märklig. På kort sikt gynnar det möjligen de etablerade mediehusen. På längre sikt sker det motsatta.

Samma logik återkommer i angreppen på Henrik Jönssons 100 procent. Kritiken rör sällan bristande journalistik, utan snarare vandel. Den underliggande konflikten handlar inte om att förbättra journalistiken, utan om att bevara de gamla mediernas oligopol – vilket leder till pseudodiskussioner.

Hade det inte varit bättre med öppna och breda diskussioner om sakfrågor och sakpolitik än om vilka medier som anses ”fina”?

I Bohlins fall blir det dessutom närmast löjligt övertydligt. Finns det någon minister som tydligare markerat sin hållning i frågor som Ukraina, svenska judar och antisemitism?

Detta är en tramsig debatt i slutet av en epok. Det blir allt tydligare att medier som DN har passerat sin peak och tappar förtroende.

Att de som redan ogillade Bohlin nu får ytterligare ett skäl att skrika i falsett är, till sist, bara en del av politiken.

Bohlin har lagt ut hela intervjun med DN på nätet.

Läs även: Gina Dirawi i Mello är ett svek

Följ mig gärna på X/Twitter