En mycket märklig debatt har rullat om påstådd fascism i Norrköping. Egentligen handlar debatten om små pengar och om de ska gå till stora institutioner eller små brukare. Liksom kulturchefens roll. Men ingen duk är för liten när det är dags att måla brunt.
Det är något oväntat att en kulturbudget i Norrköping skulle bli en större debatt i Sverige. Men när den blir det, blir nog ingen förvånad att den snabbt hittar dolda fascister. Som så ofta börjar det med DN.
Debatten börjar med att Stefan Jonsson, professor i Linköping, skriver i DN. Han är rasande, rosenrasande, över att det nya styret i Norrköping har mage att ändra i kulturpolitiken. Det är nyfascism dessutom parad med nyliberalism. Lite som en bulldog parad med en shih tzu.
Med en sådan startpunkt kan debatten bara spåra ut totalt. Som så ofta lämnar media snabbt något slags verklighet och går i stället i omloppsbana. Men hejarklacken får sin show, sin bekräftelse av att de är de goda, de som står upp mot fascismen.
Kulturen är hotad. Framförallt den lokala symfoniorkestern. Norrköping står inför en avgrund. Kulturen tycks inte ens hinna dö en sotdöd utan omläggningen i budget är snarare en skäktning om man ska tro media. En snabb död. Tidningen Arbetaren talar om en högerstyrd kulturslakt. Tomas Andersson Wij och Stefan Sundström säger sig vägra spela i Norrköping. Oklart om det ska ses som välsignelser eller hot.
Låt oss till att börja med se på siffrorna. I den budgeten som antogs av de borgerliga partierna får kultur och fritid 427,8 miljoner kronor. Den socialdemokratiska skuggbudgeten ger 429,7 miljoner. De knappt två miljoner som skiljer alternativen åt är i huvudsak på fritidsområdet eftersom kultur och fritid delar budget.
Talande är att när Torbjörn Elensky skrev om frågan på Svd Kultur så angavs kostnaden för hela budgeten till 40 miljoner. Det talades om ”den otroligt billiga kultursektorn” och ingen reagerade på att siffran är ungefär 370 miljoner för låg, en tiondel av verkligheten. Inte ens när SVD korrigerade justerades uppfattningen. Kulturen var ju hotad. Det viktiga är sällan fakta utan att få bli upprörd. Elenskys poäng föll som en sten, men eftersom han vill väl kan han fortsätta att delas. Om och om igen.
Någon slakt av pengar är svår att hitta. Vare sig nyliberal eller nyfascistisk. Vad det i stället handlar om är framförallt två andra saker. Det ena är Symfoniorkestern och det andra om kultur och fritidsförvaltningen ska vara enskild förvaltning eller ingå i en större.
Det är svårt att förstå varför sådana frågor ska bli riksnyheter. De större tidningarna – DN, SVD och Aftonbladet har skrivit om frågan. Liksom public service har, med sin speciella vinkel.
Frågan handlar egentligen inte om Norrköping. I stället är det åsiktsonani. Att få en chans att bekräfta sina fördomar, njuta lite av att få bekräftat att andra sidan är ond. Att få vara den gode, den som inte stödjer fascismen eller vill slakta kulturen.
Det är därför det så lite handlar om siffror eller fakta utan mer handlar om känslor och upprördhet. Symfoniorkestern brukar, trots nästan 2000 kr i subvention, fylla en tredjedel av lokalen. Kulturslakten handlar om att minska den subventionen så att priserna för åhöraren blir ungefär som i Göteborg, Malmö och Stockholm. Städer som inte brukar beskrivas som fascistiska fristater.
På samma sätt finns en rad städer som inte har en fristående Kultur och fritidsförvaltning utan att för den delen tappa demokratin. Det är bara ett annat sätt att organisera verksamheten.
Men kanske spelar det roll att kultur och fritidschefen försvinner, liksom att en fristående förvaltning blir en del av annan verksamhet. Det går att förstå en sådan oro, organisatoriska förändringar ger både vinnare och förlorare. Men det är oro på personalsidan, varken fascism eller riksfrågor.
Den moderata ordföranden för kommunstyrelsen, Sophia Jarl, har talat om att det gör ont när knoppar brista. Att det blir förändring när styret i kommunen skiftar och att Moderaterna prioriterar andra frågor än att subventionera halvtomma konsertlokaler. Liksom att kulturen ska bli en del av det som ger tillväxt till Norrköping, och hjälpa att dra invånare till staden.
Förmodligen är det där skon klämmer. Kulturfolket vill inte förändras. DN ställer upp som megafon och med fascismhotet som vårdkase blir det riksnyheter. Ingen bryr sig om siffrorna, vad konflikten rör eller andra fakta. Finns det en chans att få brunmåla, då sjunger man gärna med änglakören.
Budskapet innehåller också en varning. Vill du, som politiker, förändra så finns en stor makt som står upp mot det folket röstade på. Du kan hamna i riksmedia, du kan bli brunmålad och på andra sätt uthängd. Även om du inte är socialdemokrat så ska du styra som om du vore en.
Offret för det här är demokratin. För politiker blir det inte bara en fråga om att förstå vad som behöver göras och att få med andra politiker. Det handlar också om att orka bli uthängd, att familjen ska orka.
Än en gång sviker media.
Debatten hade blivit väldigt annorlunda om media hade skippat anklagelser om fascism. Hade DN i stället skrivit om att det fanns en diskussion i Norrköping om stora institutioner skulle få pengar eller mindre aktörer och om kulturchefen skulle vara enhetschef eller avdelningschef hade de inte fått så många klipp. Inte någon hejarklack som kan få känna sig goda och på rätt sida.
