Då har det hänt igen. En riksdagsledamot har tagits med byxorna nere. I det här fallet bokstavligt. Efter att ha blivit utpressad kontaktade ledamoten Säpo. Samtidigt pågår en utredning om sexköp.

Det sägs att Mona Sahlin introducerade begreppet i svensk politik. Jagad för sina obetalda räkningar och ett frikostigt förhållande till riksdagens kontokort flydde hon till Mauritius. Hon tog inte ledigt eller semester utan åkte med full ersättning. Det var jobbet hon tog time out i från. Med sig tog hon familj och lite personal.

Sedan dess har en mängd politiker tagit time out. De struntar i jobbet, det är för pinsamt att dyka upp, men de tar ut sina arvoden. Skattebetalarna ska göra sitt, politikern få sitt arvode men något jobb kan man inte förvänta sig. Till Mona Sahlins försvar bör nog nämnas att det förmodligen är billigare att ha henne på en time out på ett lyxhotell än närvarande i Rosenbad.

Riksdagen medger inte time out. Det finns tre tillstånd för en ledamot. Närvarande, frånvarande och ledig. Time out är ett glorifierat sätt att säga frånvarande. Man gömmer sig medan pressen söker en, men sköter inte sina voteringar och annat.

Skulle någon annan ta en time out så är det i många fall grund för uppsägning. Politik är dock annorlunda eftersom det handlar om förtroende. Har väljarna förtroende så får ledamoten missköta sig. Det är en del av demokratin.

Partierna är dock annorlunda. De borde ha fler och hårdare krav. Ska en ledamot vara frånvarande så får man begära ledighet. Det är svårt att förstå varför det accepteras att bara strunta i saker.

Ledighet kan begäras av talmannen. Haken är att då får man ingen betalning. Behöver man vara borta mer än en månad kallas en ersättare in. Varför den moderate gruppledaren, Mattias Karlsson, accepterar att en ledamot struntar i att sköta sitt uppdrag är obegripligt. Det är skattepengar det handlar om. Behöver ledamoten pengar men inte kan sköta sitt uppdrag så bör det hanteras ur partikassan och inte ur statskassan.

Försvårande i det specifika fallet är dessutom att det är riksdagens övernattningslägenhet som har använts. Oavsett om det är ett sexköp eller inte så är inte tanken att riksdagens lägenheter ska användas för ledamöternas affärer eller motsvarande när de inte är i tjänst.

Moderaterna borde inte ha accepterat att han tar en time out. Antingen är han oskyldig och då får partiet hjälpa honom igenom krisen och stötta honom. Eller så är han skyldig och då får han lämna riksdagen och sannolikt partiet. Men att hjälpa till och skapa något slags skattefinansierad paus är galet. Det finns sätt att hantera sådana problem, och inom riksdagens sätt att arbeta.

Oavsett hur det slutar rättsligt är det svårt att komma tillbaka politiskt från något som det här. Förundersökningen finns ute och sprids fort och tidningarna citerar de snaskigaste bitarna. Politik är en förtroendebransch vilket hela affären slår hårt mot. Även om ledamoten inte döms för sexköp eller försök till sexköp kommer det att bli svårt att tvätta namnet rent.

Det gör det ännu svårare att förstå varför Moderaterna inte begär att ledamoten ska sjukskriva sig eller ta ledigt i stället för att strunta i sina åtaganden. Tycker Moderaterna att personen bör få arvode för tiden går det utmärkt att partier bekostar det.

Det allmänna är på intet sätt skuld till den uppkomna situationen utan det handlar om en enskild ledamots bristande omdöme. Att det allmänna ska betala är därför orimligt. I stället för att spela med i en cirkus där politiker får sitta hemma och staten betalar borde Moderaterna säga nej. Säga att människor har ansvar och får leva efter sitt omdöme. Gör de bedömningen att det slår ekonomiskt hjälper de, annars är det upp till den enskilde.

En snickare kan inte ta time out. En musiker som ställer in en konsert efter en skandal får inte heller betalt. Att politiker, vars hantverk till stor del är just förtroende, ska få betalt är ännu mer märkligt.

Politiken borde veta bättre. Och Moderaterna borde skärpa sig.