Journalisten Joakim Lamotte och Vänsterpartiets ordförande i Angered, Kristofer Lundberg, har varit i handgemäng. Båda menar att den andre är skyldig till våldet och att de är offer. Det ska finnas övervakningskameror, så situationen med ord mot ord kommer att senast redas ut vid en rättegång. Förmodligen läggs utredningen mot en av dem ner inom kort.

Händelsen har rapporterats i media. Bland annat Aftonbladet, Expressen, GP, Omni och Sveriges radio tog nyheten. Däremot varken TT eller SVT. Nyheten var förhållandevis liten.

Det är också märkligt hur Lamotte beskrivs. SR kallar honom internetdebattör, AB säger debattör, Omni skriver opinionsbildare och även Expressen säger opinionsbildare. Ingen vill kalla Lamotte för journalist.

Att Lamotte är utanför en kollegial gemenskap, av politiska skäl, är förmodligen förklaringen till varför han inte entydigt uppfattas som journalist. Media gillar helt enkelt inte vad han gör. De är därför inte beredda att ge honom stöd.

Vad man tycker om honom spelar faktiskt ingen roll för det beskydd han borde ha som journalist och opinionsbildare. På samma sätt som det är självklart att sluta leden och stötta Jan Guillou eller vem det nu råkar vara. Journalister är en utsatt grupp och nästan var tredje utsätts för hot under ett vanligt arbetsår. Oavsett vem journalisten är, fyller den personen en demokratisk funktion.

Situationen är så allvarlig att regeringen i år gav extra pengar till Brottsofferjouren Sverige för att hjälpa journalister som behöver skydd. Man har också stärkt det straffrättsliga skyddet för journalister.

När Sverigedemokraten Linus Bylund skojade om att trycka sig fram mellan journalister kallades för journalistrugby kokande journalistsverige. Journalistförbundet, AB, Journalisten, Arbetsvärlden och en rad andra medier var upprörda. Det skrevs mycket om frågan, vilket ger en tydlig kontrast till slagsmålet.

Hade det inte varit just Lamotte, utan en annan journalist som hade hamnat i en liknande situation med till exempel en moderatpolitiker, hade situationen varit annorlunda. Då hade det funnits en Je suis-tagg inom någon timme. Med all rätta. I grunden för en demokrati ingår en fri media som granskar i trygghet.

I dag är det tystare. Skulle Lamotte vinna i rätten är det förmodligen unikt för Sverige – att en folkvald misshandlar en journalist. Även om media inte ska ha en uppfattning om skuldfrågan är det självklart att tala om riskerna för journalisten. Liksom att få en debatt om det som har skett. Det är varken första eller sista gången någon utsätts för hot eller våld i samband med palestinademonstrationer.

Det som rapporteras om Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar i media nu är inte frågor om hur hon ser på vad som har skett och vad konsekvenserna kan bli. Det är inga frågor om Kristofer Lundberg borde ta en time out i väntan på utredning. I stället skrivs det om maxtak på storleken på grupperna i förskolor.

Kanske är det för Dadgostar återigen en lokal fråga. Som med rasismen som sprider sig i Malmö-distriktet. Dadgostar vill inte smutsa sina händer med sitt eget parti och dess problem.

För Vänsterpartiet har stora och växande problem. Efter pogromen den 7 oktober i fjol har V helt slutat maskera sig. De har helt öppet både närvarat i och varit i ledningen för många av de anti-israeliska demonstrationerna. Inte heller är det förvånande att det var i samband med en sådan demonstration som våldet utspelade sig. Lundberg, den som Lamotte anklagar för misshandel, har dels förekommit i ett liknande sammanhang tidigare, dels var han en av dem som låg bakom när ett möte med Ebba Busch stördes.

Enligt Doku har han förespråkar att de palestinska terrororganisationerna inte ska klassas som terrorister utan i stället beväpnas.

Ett liknande fall är den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Nadja Awad som på ett foto håller en karta där Israel har utplånats. Detta trots att V officiellt står bakom Israels rätt att existera.

Dadgostar måste börja både få frågor och ge svar på hur hon ser på utvecklingen. På våld mot journalister, på den växande rasismen och om synen på Israel.

Att Vänsterpartiet allt mer påminner om en dynghög med en tupp som är för blyg för att gala är tydligt. Men det stänker också rejält. Vänsterpartiet säger sig bara stödja en regering där de ingår. Det gör att stänken hamnar på Magdalena Andersson. Var går gränsen för Andersson?

Kan inte Dadgostar tygla sitt parti är det självklart att allt fler frågor måste ställas till Magdalena Andersson. Efter ett par år av normalisering och försöken att lägga kommunismen bakom sig har Vänsterpartiet radikaliserats igen. Kanske inte något att förvånas över.

De är lika galna som förr, lika likgiltiga för demokrati och mänskliga rättigheter. Men långt mer sugna på att sitta i regeringen.

Läs även: Vänsterpartiets problem med rasism