Statsministerns säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm avgick i går. En alltför lång och plågsam process nådde sitt slut och inte förvånande kastas en lång skugga på statsminister Ulf Kristersson. Alla parter – Landerholm, Kristersson och oppositionen – har gjort fel.

Kristerssons agerande har präglats av samma valhänthet som i fallet med Anna Kinberg Batra. Han varken riktigt står upp för någon eller gör sig av den utan låter tiden dra ut och misslyckandet gnuggas in.

Landerholm är misstänkt för vårdslöshet med hemlig uppgift, en misstanke som absolut inte kan riktas mot statsministerns säkerhetsrådgivare. Han har också flera gånger glömt kvar föremål med känsliga uppgifter. Utöver det finns resor till Berlin när hans flickvän bodde där. I efterhand har han fått löneavdrag eftersom resorna var privata och felaktigt bekostades av staten. Det är slående att han efter bortåt ett halv sekel i politiken inte inser vad som händer om man åker fast, utan chansar.

I båda fallen – Anna Kinberg Batra och Henrik Landerholm – tar inte statsministern kontroll över situationen. Det är två fall där vänner som också har ansvarsfulla uppdrag sviker och sätter sina egna intressen inte bara före ansvaret mot det offentliga utan också mot en vän. Kristersson tycks värdera vänskap och lojalitetspoäng på ett helt annat sätt än hur de bägge värderar honom och hans ansvar. Trots att de sviker och försvårar för honom sätter han inte ner foten.

Politik handlar mycket om att ta smällar för den som är i toppen. På samma sätt är det viktigt för ett parti att de som är i toppen noga väljer vilka smällar de låter resten av sitt parti ta. Står man en lördag i regnet och kampanjar är det inte roligt att behöva försvara någon som har använt skattepengar för att träffa flickvännen.

Landerholm borde från början ha trätt tillbaka för att inte solka Kristersson. Det är illojalt mot både Moderaterna och Kristersson att smeta sina resor till flickvännen och kvarglömda saker på andra. Samtidigt borde Kristersson ha insett, eller haft nära tjänstemän som insåg, att Landerholm hade gjort sig omöjlig och hanterat situationen när Landerholm inte själv valde att ta ansvar.

Landerholm har arbetat över 40 år åt staten och har varit politiskt aktiv längre än så. Det är obegripligt hur han kan försätta sig, och Kristersson, i en situation där han trots en månadslön över 100 000 kronor låter staten betala resekostnaden till flickvännen.

För i förlängningen finns andra problem. Att göra saker som man kan tvingas avgå för innebär alltid en risk för utpressning och andra påtryckningar. Det finns också en större bild där det finns en tydlig säkerhetspolitisk skillnad mellan blocken. Det finns nog få som skulle säga att Magdalena Andersson, ståendes på Miljöpartiets och Vänsterpartiets axlar, är ett bättre säkerhetspolitiskt alternativ. Att för egen snödd vinning göra saker som underminerar regeringen är därför oansvarigt, särskilt om man arbetar med säkerhetspolitik.

För att inte riskera några tankar om whataboutism så är det rätt att Landerholm avgick, och fel att han drog ut på tiden. Det skadade regeringen ytterligare.

Samtidigt är de hånskrattande socialdemokraterna en fars, som blir roande i sin brist på insikt. Kanske är det skamlöshet, brist på insikt eller ren och skär dumhet som visar sig, men det är underhållande att se.

Den före detta justitieministern Morgan Johansson talar om ”vårdslöshet” från Kristerssons sida. Samma Johansson som lät gängbrottsligheten explodera och talade om den minimala risken för att utomstående skulle skadas i gängens krig. På nätet finns just nu en debatt om ”felskjutning” är ett rimligt nyord i svenskan eller om det är ett ord som förminskar brottslighetens allvar. Men Johansson ser bara andras vårdslöshet.

Anders Ygeman, som misslyckades med att informera Stefan Löfven om Transportstyrelse-affären, kritiserar också Kristersson. Ygeman som själv petades som minister för långt allvarligare säkerhetshot än kvarglömda saker.

Strandhäll och många andra stämmer in. Fegisarna som lät en statssekreterare ta smällen för att rädda partiledare och ministrar. Kritik är jättebra men det måste finnas något slags trovärdighet från de som riktar kritiken. Satt man i regeringen, riksdagen eller jobbade nära hanteringen av Transportsstyrelse-affären har man noll trovärdighet just nu.

Det är helt orimligt att ha suttit som tigande riksdagsman under Löfven och hoten om misstroende men i dag försöka kritisera Kristersson. Det är inte bara ohederligt utan direkt debilt.

Att styra ett land är inte ett derby där man i vått och torrt försvarar sitt lag utan i första hand ett ansvar mot det folk som makten utgår från. Att först försöka tona ner och försvara Transportstyrelse-affären och sen angripa Kristersson nu är att slå, inte på Moderaterna i första hand utan på folket.

Kristersson förtjänar mycket kritik för hanteringen av Landerholm, men den kritiken ska komma från de som också förstod allvaret i Transportstyrelse-affären.

Läs även: Förintelsens minnesdag borde handla om judarnas situation