Hélène Szirzik blev aldrig en känd person. Det är inget namn som kommer få läsare att komma ihåg eller anknyta till något. Hélène blev bara två år gammal. Hon föddes 1940 och i september 1942 föstes hon in i en gaskammare där hennes liv släcktes. Nazisterna fruktade judar till den grad att de ville mörda varje jude, även flickor som just hade fyllt två.

Det är vad dagens minnesdag handlar om. Alla de oskyldiga som mördades och som döljs bakom siffran sex miljoner. Sex miljoner mördade är en abstrakt siffra som är svår att ta till sig. Att se en bild på Hélène gör ondskan konkret. Ingen kan se henne och se ett hot.

Förintelsens minnesdag har gradvis tappat sitt innehåll. Det är vanligt att man pratar om ondskan, om de mördade och sen går talaren över till sina vanliga politiska käpphästar. Någon ogillar SD, någon vill se ökat flyktingmottagande, en tredje vill något annat. Det är sällan judars situation som lyfts fram.

Förintelsen var inte en fråga om svensk dagspolitik utan om Hélène och hur hon och miljoner andra knuffades in i en gaskammare och mördades. Var och en av de sex miljonerna mördade hade ett namn, var en person och hade sitt öde. Deras död är något som det bör visas respekt för, inte användas som politiska slagträn i vår samtid.

Den 7 oktober 2023 såg vi den första riktigt stora pogromen sedan andra världskriget. Över 1200 mördades, 300 kidnappades och ett otal andra skadades. Återigen mördades människor, inklusive barn, för att de var judar. Att vara född judisk är åter något som det finns människor som anser är tillräckligt för att man ska mördas.

Den rasismen är inte begränsad till Hamas och några andra terrorgrupper utan är både utbredd i Mellanöstern och finns även i Sverige. Hos nazister men kanske framförallt från grupper med rötter från Mellanöstern.

Det där ”Aldrig mer!” som många från höger till vänster har poserat med i ett par decennier är inte bara nära utan vi står bokstavligen mitt i det, med en sörja som når oss till bröstet och som stiger fort. Hela Västvärlden riskerar att drunkna i en ny våg av antisemitism, samtidigt som vi minns och pratar om den förra. Utan av vilja se den nya.

I en undersökning gjord av Judiska Centralrådet har varannan svensk jude övervägt att lämna landet. Hälften av en hel folkgrupp. Det offentliga reagerade självklart kraftfullt och resolut, inte genom att lagföra de som hetsar och hotar utan genom ett par möten mellan statssekreterare. Ministrarna hade förmodligen viktigare saker för sig. Även om de säkert kommer hinna säga några ord i dag.

Läs även: Svenska judar flyr medan statssekreterare har dialog

Regeringen hjälper också till med pengar för att minnas 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns något sorgligt, tillbakablickande över det, som en svunnen tid snarare än en öppning för ytterligare 250 år i en kulturell guldålder. Dagens judar packar, men låt oss minnas några av de som underhöll oss förr.

En del av det firandet är att på Dramaten har man ”Salong Esther”. Det blir sång, läsningar, improvisation och musik. Fyra kvällar i vår och det kommer några till i höst. Någon folkstormning verkar ingen tro på, det är i Dramatens bar som minnet högtidlighålls.

Om de återkommande demonstrationerna som hölls några kvarter bort, på Sergels torg, kommer att fortsätta vet vi inte nu. Men det är sannolikt. Det är också sannolikt att det inte kommer att bli några gripanden eller fällande domar där. Inte heller i Göteborg trots att det öppet viftades med flaggor från terroristorganisationer som är djupt rasistiska.

Om någon tvekar inför att myndigheter accepterar antisemitism så föreställ er att polisen stillatigande skulle iakta en bilkortege fira att Ku Klux Klan har lynchat några i USA. Och i det stillatigande finns en stor del av otryggheten. Polisen är frånvarande och ingriper inte. Trots att det skriks antisemitiska slagord.

Där det för en gångs skulle borde finnas tolkar är de märkligt frånvarande. Liksom alla de där som anmäler allt de ser som rasism. När man firar morden på judar är myndigheterna tysta. Det går inte tydligare än så visa på att aldrig mer är nu. Det är också en väldigt tydlig illustration av varför det är judar och inte samer, tornedalingar eller någon annan minoritet som överväger att lämna landet.

Läs även: Börja lagföra de som hetsar mot judar

En liten ljuspunkt i mörkret är att Judiska Centralrådet har tuffat till sig och nu portar både SD och V från minnesstunden. Det vore en välgärning om fler, inte minst SKMA, började granska Vänsterpartiet.

Läs även: Vänsterpartiet portade av Judiska centralrådet

Det judiska livet i Sverige är hotat på flera sätt. Från politiker som vill förbjuda import av koscher-kött och omskärelse. Från en bredd av antisemiter från höger till vänster, men hotet finns också konkret i form av att svenska judar tröttnar. Tröttnar på hat och hot om någon ser att de är judar, på trakasserier och hot i skolor, på arbetsplatser och andra platser. Inte minst att konstant leva under stressen att ens barn är hotade måste vara fruktansvärt.

Risken är att det kommer en första våg av utflyttningar som sen får en ketchupeffekt. Varför ska en familj stanna om större delen av släkten redan har lämnat?

När du läser och hör talen och artiklarna i dag så tänk på vad som tas upp och ges tid. Halva den judiska befolkningen i Sverige överväger att flytta på grund av rasism. Vad väljer talaren att betona?

Läs även: Centern skadar den gröna guldåldern