Nyligen meddelade regeringen att det kommer att komma ett övre tak för bidrag. Över en viss nivå går det inte att få mer. Det är ett bra besked. Rätt tänkt av regeringen och ett viktigt led i att få ner utanförskapet.

Debatten blir ganska förutsägbar, men också något märklig. En man, Erik, uttalar sig för TT. Han tycker att förslaget är att sparka på de som redan ligger. Efter el och hyra är det bara 21 200 kronor kvar av de bidrag som familjen får. Erik kan inte klara av ett arbete utan har depressioner så att han varken kan vakna av väckarklocka eller sköta sin hygien.

Erik får stöd av en professor i socialt arbete. Han anser att förslaget är ett slag i luften. De som lever väldigt länge på bidrag har en annan problematik och behöver yrkesutbildningar och liknande snarare än bidragstak. Men det är en märklig kritik som samtidigt hävdar att det inte spelar någon roll och att det slår hårt.

Ansvarig minister, Anna Tenje, är lite av en doldis men ett av de starkare korten i regeringen. Med en bakgrund som framförallt kommunpolitiker och en av de som utvecklade växjömodellen är hennes perspektiv annorlunda. När hon ställs inför frågor om hur det ska gå för barnen svarar hon:

– Utredaren ska beakta om det finns barn i hushållet. Den viktigaste insatsen för barnen är att föräldrarna har arbete.

Ofta finns en vilja till hårdare tag, lite för att skaka om. Tenje har ett annat perspektiv. Barn behöver föräldrar som arbetar. Inte bara för pengarna utan för hela sin utveckling. Utvecklingen och synen på sig själv, sin roll i samhället och mycket annat påverkas om pappa spelar tv-spel hemma hela dagen eller går till ett jobb. Där finns en central skillnad och något viktigt.

Fostras man in i att göra rätt för sig, att jobba så mycket man kan, att man har ett ansvar för sig själv utvecklas man annorlunda än om man växer upp i en miljö där jobb är något tråkigt som det är bäst att ducka från om man kan. Det skapas ett socialt arv där.

Det är en enorm skillnad på att växa upp i ett hem där frågan inte är om man ska läsa vidare efter gymnasiet utan vilken utbildning. Eller i ett hem där föräldrarna gör narr av glasögonormar, plugghästar och säger att som ung ska man inte läsa läxor utan spela fotboll och ha kul.

När 90-tals krisen slog till skildrades män som tog sin lunchbox och gick till biblioteket eller något liknande och försökte dölja sin arbetslöshet. Även gentemot familjen fanns en skam i att inte försörja sig. Det var sista generationen av en arbetarrörelse som först gjorde sin plikt och sen krävde sin rätt.

En generation som såg de sociala skyddsnäten just som något som bromsar ett fall och inte som en hängmatta att ta igen sig i. Man landade, kravlade sig upp och hittade något annat. Inte blev liggande.

Där finns frågan som försvinner i diskussionen. Ansvaret för sig själv, för de man lever med och för sin egen framtid. Ansvar. Ett ovanligt ord i svensk politik. Lite fult.

Ofta bemöts det med någon som har varit i en olycka, har cancer eller på annat sätt utsatts för en tragedi som de varken rår över eller kan påverka. Offret, för de är de ofta, ställs som en sköld för alla de bakom, de som faktiskt kan påverka sin situation.

– Det handlar inte alls om att man ska stå helt utan inkomst över huvud taget. Det handlar om att ersättningen inte ska överträffa vad man annars skulle ha fått om man hade tagit ett jobb med lägsta lön, fortsätter Tenje.

Ett annat sätt att säga det där är att vi har alla ett ansvar för oss, för våra barn och för vår levnadsstandard. Det är inte grannens sak att gå till jobbet för att slita ihop skattepengar som går till någon som kan, men inte vill ta det där ansvaret.

En stor del av folket har fortfarande den där känslan för ansvar. Inte bara för inkomster utan för allmän skötsel. Att politiker betalar sina räkningar, att de inte gömmer inkomster i bolag och liknande. Att man helt enkelt tar ansvar för sitt liv.

Skulle den politiska diskussionen kantra mot ansvar och bort från offerroll hade förmodligen mycket ändrats. En förändring till det bättre.