Finlands medlemskap i Nato kom inte hand i hand med det svenska utan Sverige blev ensamt kvar. Det finns ett antal orsaker till detta, men flera rör en svensk internationell moralism.
Finland har blivit medlem i Nato. Lite formalia återstår men de är innanför dörren. Sverige står kvar utanför. Det är tråkigt och förtar mycket av glädjen i det finska medlemskapet. Tanken var att gå hand i hand men det slutade med att Sverige blev kvar i väntrummet.
Förhoppningvis är det en kort väntan. Med lite tur kan Sverige komma med redan efter det turkiska valet i maj. Då finns inte längre någon poäng med att hålla Sverige utanför. Antingen finns en annan president, eller så har Erdogan vunnit valet och att blockera Sverige skapar bara konflikt med resten av Nato.
Konflikten mellan Sverige och Turkiet går långt tillbaka. Svenska socialdemokrater har historiskt haft ett mångfacetterat band till PKK som varit allt mellan en befrielseorganisation till terrorister som misstänktes ha mördat Palme. PKK-spåret som var en av de tidiga teorierna byggde på att Palme terroristklassade PKK och satte flera anhängare i kommunarrest.
När Magdalena Andersson skulle väljas till statsminister krävdes Amineh Kakabavehs röst. Den säkrades med stöd till kurdiska organisationer som Turkiet anser är terrorister eller nära kopplade till terrorism. Men det var inget problem, utan snarare en fjäder i hatten att reta Erdogan.
När Sverige sedan ville gå med i Nato blev det komplicerat. Regeringen gjorde ett försök att skicka ner Ann Linde för att prata Erdogan till rätta vilket var, snällt sagt, en usel strategi. Sannolikt hade det varit bättre att låta något annat land peta i getingboet. Men gammal är äldst och Andersson och Linde kunde själva. Vilket gav en rad problem som sedan ärvdes av nuvarande regering.
Regeringsskiftet hade kunnat lösa mycket av knutarna men för att snabba på fortsatte regeringen på samma linje, att hantera själva, och grävde hålet djupare.
På samma sätt fanns en gammal konflikt med Ungern, som också håller dörren stängd för Sverige. Genom att kritisera Ungern kunde Socialdemokraterna stänka på Moderaterna. Utrikespolitiken användes för inrikespolitik. Ungern var inte ett viktigt land så det gick att köra på hårt.
Johan Strang är professor vid Helsingfors universitet och har en förklaring till varför Sverige fick problem som inte Finland hade.
– Det kan hända att det är en fråga om att Sverige har tagits gisslan av sitt eget rykte. Att man blivit en lätt måltavla för både Ungern och Turkiet som tycker att det är lätt att gnälla just på Sverige för att man har ryktet att vara lite moralistisk på det internationella planet.
Lite moralistisk är en väldigt snäll kritik för ett land som vill se sig som en moralisk stormakt och överlägsen resten av världen. Och det låter bättre än högmod går före fall.
Alla inblandade på den svenska sidan kunde nog ha skött saker bättre. Att det fanns en uppenbar surhet från Turkiet och Ungern var tydligt. Liksom att Turkiet skulle försöka tvinga fram eftergifter som inte rör Nato.
Kristersson borde ha bytt spår när vi bytte regering och i högre grad låtit andra länder föra vår talan. På det kom situationer med hängda Erdogandockor och koranbränningar.
Förhoppningvis släpper den absurda situationen efter det turkiska valet så att Sverige kan få komma med.
Men läxan är tydlig. Sverige har mycket att lära av Finland när det kommer till utrikespolitik. Att vara korrekt och resultatorienterad ger mer än att moralisera och ha relationer till andra länder som är resultat av svensk inrikespolitik.
Men den läxan kommer nog inte att fastna.
